Söderut!

Det går troll i mina flygresor. För ett par veckor sen var jag på väg till Stockholm för att vara med när pappa träffade läkaren på Karolinska i Huddinge. Vi skulle få en del svar, vilket vi inte fick men det är en annan historia, och tiden var viktig. 

Radarsytemet havererade på något sätt. 19.30 skulle vi lyft, flyg efter flyg ställdes in och till slut även mitt. Lyckades köpa en plats till 06.30-planet  fredag morgon, skulle precis hinna. Min syster satt fast i Düsseldorf av samma anledning men lyckades också få ett morgonflyg. Ett sms, mitt tidiga flyg försenat och avgång 10.00. S körde ned mig till Stockholm, 180 mil tur och retur. 

Idag fick pappa åka in akut och jag bokade till slut ett flyg. Jag står inte ut av att inte vara där och skulle ändå åkt ned på söndag. Haft en dag där jag knappt tittat på telefonen, än mindre haft lunch, rast eller tid att läsa nyheterna. 15 min efter bokad biljett går alla SAS-piloter ut i strejk. Sista hoppet var att mitt plan skulle lyfta men det ställdes också in… Älskade P raggade upp två som också behövde komma ned och vi satte oss i bilen. Nu har vi ungefär 5,5 timme kvar innan vi anländer till KAVA där pappa ligger. 

Allt är fortfarande abstrakt, väldigt teoretiskt och jag gräver ned mig i praktiska detaljer och tar inte riktigt in att det som sker faktiskt sker. Så var det när mamma var sjuk också och det är ett försvar. Jag flyr inte, jag försöker bara skydda mig lite från att bryta ihop och inte fungera. Tids nog gör jag det också, bryter ihop, men just nu vill jag kunna fungera och vara närvarande. Min hjärna är bra på att hjälpa till att skydda hjärtat precis så mycket som behövs för att hantera det som behöver hanteras och låta det som kan vänta vänta. Jag gråter också, och jag känner. Men jag vill hålla ihop också, som sagt. 

Förhoppningsvis får pappa följa med hem imorgon så att vi kan sköta om honom hemma hos sig, och att han slipper vara på sjukhuset mer än nödvändigt. Det skulle också betyda att ingen komplikation uppstått, att inte något hänt som tar ännu mer tid från vår tid med honom, tiden han ska få bestämma över själv och fylla med det han vill istället för att fylla den med undersökningar, fasta och slangar. Sjukhuset får vänta, det är inte sjukvårdens tur ännu. Så håll tummarna för att vi får ta med honom hem så han får prova den nya bilen och kanske åka på Ikea istället… Något han själv kanske inte direkt skulle välja men lite får man ställa upp, oavsett 😉

//Ew.

Det är dags nu. 

Snart. Snart ska jag börja skriva igen. Jag behöver det nu mer än någonsin i mitt liv. Jag måste bara samla mod. För nör orden kommer då kommer känslorna. Och när känslorna kommer ut kommer tårarna. Jag tror att jag behöver tårarna, och känslorna och orden. Men jag måste våga. Det är tryggt att stänga in sig och svara samma saker till alla som frågar alla frågor och göra det på rutin. Men det bearbetar ingenting och jag tror att jag på riktigt skulle kunna rymma till en melonfarm på Nya Zeland när allt är över om jag inte dealar med det under tiden. 

Så det kommer. Det kommer inte vara vackert, det kommer inte innehålla någon pardon. Den viktigaste, mest inflytelserika personen i mitt liv har fått cancer och kommer inte att överleva den. Min älskade pappa. Vad fan är vackert med det liksom. 

//Ew. 

Förändringens panik. 

Ibland, ofta, är det som att människor bara säger nej av ren vana. För att de är emot. Emot ett parti. Eller en princip. Åtta timmars arbetsdag. Daghem åt alla (det hette faktiskt så då!). Pensioner. Järnväg i norra Sverige. Sex timmars arbetsdag. Stora regioner. Alla förslag är inte dåliga för att de kommer från en viss avsändare. Samhället förändras, vi kan omöjligt ha kvar samma varianter på samhället alltid. Det går bara inte. Att sjukvården eller regionala frågor byter eller förändrar huvudman betyder inte slutet på någonting och om jag ska vara helt krass så har den organisering vi har idag faktiskt inte funkat sådär skitbra på den sist tiden eftersom att sjukvården per person är sjukt mycket dyrare, pga att den är sjukt mycket bättre. Jag har svårt att förstå paniken. Rädslan från borgerligheten förstår jag, de har alltid varit rädda för att flytta ansvar och beslutsfattande från små grupper av mäktiga män till folket eller staten, i de fall där staten inte delegerat ansvaret till just små grupper av mäktiga män med långa meritlistor från näringslivet. Mest för kanske för att borgerligheten sällan varit de som styrt staten. Men alla patriotiska norrbottningar som ropar NEJ till något som faktiskt flyttar makten till folkvalda är lite svårare att förstå. Kanske beror det på att man bestämt sig för att allt mitt parit gör just nu är djävulens påfund. Jag vet inte. Själv välkomnar jag en reform av Sverige då just våra reformer historiskt lett till sjukt bra grejer för sjukt många människor. Och kanske lite för att jag är trött. In i själen trött på allt kampande mot saker jag aldrig trodde jag skulle behöva kämpa mot. Som fascism i min riksdag. Jag räds inte våra förslag därför att de gör det möjligt att slåss mot fascisterna. För om människor har det bra hatar de inte lika mycket. Terror föds i fattigdom och dör i välstånd. Socialdemokraterna sitter på sin kammare och filar på saker som ska göra det bättre. Vi sitter INTE hemma och funderar på hur vi kan se till att förlora makten och försämra för folk, däremot vill vi reformera så att det är bra för flest oavsett vem som har makten. Vi tänker långsiktigt, framtid. Det politiska landskapet kommer förändras oavsett om vi vill det eller inte och vi försöker planera för det, mer makt åt folket och hjälp till de som behöver den. Have a little faith ❤️

”För varje debatt du tar står det dig tusen åter”- Ewelina Edenbrink 

Tänker att jag måste vara dum i huvudet eller skitsmart som vigt mitt liv åt juridik, statsvetenskap och politik. Typ som att jag aldrig någonsin kommer ha slut saker att göra. Alternativt aldrig bli klar. Just idag känner jag smart över valet och supertaggad på nytt arbetssätt. Men också förtvivlad över hur extremt ineffektivt och dyrt regeringens aviserade lagförändring kommer bli. (Utöver det uppenbart vansinniga och inhumana i att ta bort det som gjort utlänningslagen bättre än alla andras lagstiftning istället för att öka kvoten (ensamstående kvinnor!!!) och säkra dödens hav). 

Så blandade känslor, som vanligt. Men ur arbetssynpunkt en fantastisk planeringsdag med alla asylenheter, imorgon på enhetsnivå för att jobba med avarbetningen som kommer inför den ny processen. Om jag hade ett vanligt jobb som inte rörde människors framtid skulle jag säga all good men det är ju inget vanligt jobb. Ett bra jobb, men inget vanligt jobb. Men ett bra jobb. 

//Ew. 

Jag saknar alla mina böcker!

Har försökt finna peppen till att läsa en bok. Eller iaf lyssna på en. Men jag kan inte ens föreställa mig att börja. Jag som slukade flera böcker i veckan har lyckats läsa två böcker på lika många år. De verkar för enkla, för tunga, för aktuella eller för inaktuella. Det enda jag dristar mig till i läsväg är någon artikel ibland men sällan ens det. Konsumerar nyheter i radioform eller på tv men att läsa ETT nummer av The Economist tog mig två veckor varav en var på ett All Inclusive-hotell i Grekland med all tid i världen. 

Men kanske är det som att börja träna, man liksom bara gör det och sen är man van igen. Eller som en bytta Ben & Jerrys – vips är den slut. Jag tror att jag måste, mina perspektiv skulle behöva läsa om lite hederlig omoralisk problematik av den antingen enkla sorten (typ skitlitteratur) eller misär. Kan inte Marian Keyes släppa något nytt så att jag kommer in i det igen? Älskade ”Min mormor hälsar och säger förlåt” men det tog faktiskt ett år att lösa ut den. 

Det är iaf en stor sorg att ha kommit bort från böckerna, och det var nog under studietiden de försvann. Då handlade allt om Journals och kurslitteratur, nu landrapporter om religiös frihet och krig som aldrig tycks ta slut. Men jag behöver fiction och jag behöver färsk politisk litteratur. Det här går inte an längre. Några tips på TCO-relaterad litteratur kanske, inför mitt styrelseuppdrag inom ST? Men först, sömn. Efter en återigen ganska ansträngande dag med för många stopp. 

//Ew. 

Nu kanske!

Jag tror att jag fått orden tillbaka. Att jag kan börja uttrycka mig igen. Ett tag kändes det som att jag förstod så mycket och andra ingenting att vägen till att nå fram blev så olidligt lång. Sen kändes det som att jag inte förstod och jag kunde inte se det andra såg och då kändes uppförsbacken milslång. Sen blev jag lite rädd för diskussioner, orkade inte när all tid gick åt till jobbet och ingenting blev över. 

Men nu känns det som balans. Som att jag sitter på min sanning om verkligheten så tryggt att jag orkar förklara den också för människor som inte förstår. Jag orkade inte bli emotsagd, orkade inte veta att människor hatar. Ville låtsas att alla kände som jag i mitt mikrouniversum som FB är fast ju inte alls är, för att det inte är representativt för världen. Men lite för Sverige. För hur det nu än är så har jag inte haft tid att ropa ut min antirasistiska kamp eftersom att jag utfört den istället. Rasister har mer tid än mig framför datorerna och låter därför mer. 

Men vi är fler. Vi som fattat. Inte enda sanningen, det finns många. Men min sanning och en jag gärna delar med mig av. Måste också höras. 

Ha en fin dag ❤️

Andra advent och oförmögen att välja.

Det är den 6 december år 2015 idag. Jag är 32 år och jag har det bättre än jag någonsin haft. Jag bor i ett stort hus, gigantiskt för oss tre som lever här. Min dotter har allt hon behöver, mer än jag ens kunde drömma om som åttaåring. Hon har en funktionsnedsättning men tack varje en outtömlig tillgång till hjälpmedel och kompetensutveckling mörker hon inte ens av att hennes funktion skulle vara nedsatt. 

Jag läser tidningarna. Lyssnar på högt uppsatta politiker som pratar om en kris. Om hur vi inte klarar med. Hela Facebook är nedkladdad av stundens allvar, om en skola en socialtjänst och en sjukvård som, om man ska tolka fritt, vilken minut som helst liksom kommer falla sönder och försvinna. Många tror också just det. Många blir rädda, jag har hört om människor som handlar konserver för att klara den kris som ska komma.

Jag tyckte att det verkade konstigt. Lösta ju samtidigt breven från min partiledning om en minska arbetslöshet. Men på tv sa de något annat. Jag jobbar på Migrationsverket, förvisso inte i Malmö, men vi håller inte på att liksom vittra sönder. Vi fixar det. De ordentliga boendena är slut. Rummen är slut. Människor får bo i sovsalar och det är inte tryggt och lugnt som hemma hos mig. Vi får jobba mer, mina kolleger på andra enheter är trötta, underbemannade och trötta på att telefonen ringer mitt i natten. Det är tufft, men om jag ska vara ärlig är det lite som mina vänner som springvikarierat inom vården. Men vi är ju inte vana, och inte rustade och inte förberedda. Men våra liv går inte under. Som facklig företrädare är jag kritisk, som kollega bekymrad men som medborgare i världen är jag inte orolig. Känner inte igen mig i bilden som målas upp.

Mitt liv har påverkats positivt. Fått jobba ob och övertid, tjänar bra ekonomiskt på ”krisen”. Konsumerar mer bensin, godis och mat än vanligt. Många andra också. Arbetslösheten sjunker, tillväxten ökar, BNP totalt och per capita ökar. Vi blir fler, får en bit av världen till Sverige, vi som annars är isolerade. Jag hatar krigen men jag tjänar på det. Om st ska krigas är jag glad att människor kommer hit.

Jag är splittrad, och jag har ett val att göra. Det svåra för mig sker inom mig. Jag tål inte när politiker positionerar sig med dem som skriker högst. Det hände nu. Moderaternas sätt att tala gör mig illamående, KD förväntade jag mig inget annat av, fundamentalistiska människor är och har alltid varit farliga. Det som får mig att vackla är mitt eget parti. Det är en sak att stå och säga att man behöver ta svåra beslut och motivera det med att man lyssnar på kommuner, socialtjänst, skola och andra myndigheter som säger att de inte klarar mer. Men man måste inte vara glad för det. Man måste inte prata om andningspauser och att Sverige inte klarar mer för det är inte sant. Vi klarar inte av att vara så få mer. Skatteintäkterna är för små för att ge alla vård. Det är inte konstigare än så. De som har mest ska betala mer, så har Sverige blivit det land vi är så när m och KD och sd säger att välfärden minskar är det för att de dragit ned på intäkterna. Och nu står mitt parti och levererar förslag jag inte står bakom på en enda punkt, alla andra poster är jag med på, stolt över, trygg med. Men inte migrationen. Jag kan inte stå bakom det. Hur gör en då?

Jag har två politiska uppdrag, landstinget och miljö- och byggnämnden. Jag är inte delaktig i beslut kring migration. Jag har tjatat i landstinget om att vi måste ta vara på den sjukvårdskompetens som vi på grund av ett vidrig krig fått hit, och det jobbar man med. Landstinget blir snart region och vi får större möjligheter att sätta Norrbotten på kartan, vi blir fler och krasst ökar det våra intäkter rejält. Det är tufft nu men kan vi bli attraktiva som arbetsgivare och region kommer vi slippa vrida på varnad krona, framtiden är vår och vi klarar utmaningarna.

I miljö- och bygg hanterar vi inga frågor kring migration, utöver eventuella bygglov för hotell som vill bli hvb-hem. Men inte i övrigt. Jag älskar det uppdraget, jag får vara med och lyfta in hållbarhetstänkande i byggprocessen, får se Luleå formas till en modern stad i tiden och får se massa bostäder byggas och människors drömmar få möjlighet att förverkligas. Det är underbart och jag vill inget hellre än utveckla mitt uppdrag och fortsätta utveckla Luleå till en kommun människor väljer att leva i. 

Så hur gör man? Fortsätter man kämpa inifrån och lyfta de frågor man har mandat för och göra ett bra jobba där, när man håller med om allt utom en sak. Eller hoppar man av och bevisar en poäng för sig själv, att man stod upp för sina ideal? Då blir ens röst en tyst röst, en som inte hörs. Ingen hör vad jag säger i soffan. Jag är socialdemokrat. Alltså, inte bara på en röstsedel utan jag ÄR socialdemokrat inne i hjärtat. Det finns inget annat parti för mig. V ligger nära, i perioder har det legat närmare än S men jag tror på förändringar genom reformer, långsiktiga lösningar som är hållbara. Det finns inget annat. 

Så svaret står ändå givet, hur mycket jag än funderar och hur nära jag än är att säga ”jag går nu”. Jag behöver partiet, och jag tror att partiet behöver mig. Det vet kanske inte om det men så är det. Vi är fel ute den här gången, det bara är så. Vi fokuserar fel och våra företrädare använder fel retorik och måste lyssna på oss som förstår det. Det är inte rätt. Vi har några månader på oss, jag har hopp. Vi behöver föra fram historien, hur de permanenta uppehållstillstånden gjort att de som kommer hit kan andas ut och komma in i samhället utan att behöva lämna sin kultur och identitet. Och få beslutsfattare att förstå att man inte kan ändra regler för de med skyddsskäl för att det kommer många utan skyddsskäl. De som beslutar och tycker och agiterar har väldigt lite insikt i hur juridiken ser ut. Många röster som borde höras hörs inte. 

Jag borde inte lägga mig i, det tycker många. Jag tillhör fienden och jag tillhör de som det är synd om, som man försöker skydd, i egenskap av tjänstemän på Migrationsverket. Men jag måste ingenting och jag får säg vad jag vill och om jag ska kunna sova om natten måste jag säga –

Vi väljer fel väg. Sverige väljer fel väg.

//Ew.