Min sorg är inte din sorg. 

Jag ska försöka förklara hur det känns nu, fem månader sen pappa dog. Lika många dagar har passerat som dagarna från att vi fick veta till han somnade in. 

För det första kändes de där fem månaderna han var sjuk som ett helt liv. Vi hann med så mycket, så många resor och samtal. Så många gånger vi kastades mellan hopp och förtvivlan innan vi insåg att dagarna var räknade. Dagarna var också fulla av en uppgift, att hjälpa, finnas, fråga och prata.


 De dagar som har passerat sen han dog känns som ett andetag. Det var nyss, för bara några dagar sen. Den första tiden var jag bara bedövad, jag trodde att jag bearbetade men det mesta är ett töcken faktiskt. Jag minns inte så mycket annat än samtalen med min syster och det enorma hålet där något väldigt viktigt funnits. Hålet blev större av att inte ha min syster nära, som jag älskar att ha henne nära.

För det andra så förstår jag inte, och när jag är på vippen att förstå så glider känslan bort. Jag vill inte att han ska vara död och när jag kan acceptera det så kommer jag göra det. Men jag är inte där. Han har alltid funnits, så länge jag kan minnas. Jag fick inte tiden vi skulle haft. Det är krångligt för hjärnan att ta in. Jag vet att han är död, men jag är inte redo att köpa ”för evigt”-biten.


För det tredje tvivlar jag på mina val jag gjort, och gör. Jag liksom suger på allt, luktar, smakar och känner in, är det här verkligen vad jag vill lägga min tid på?


 För det fjärde dränerar relationer mig. Jag kan bli fullständigt utmattad av att umgås med någon medan någon annan ger mig massor med energi, och det kan vara olika beroende på hur jag mår den dagen. Jag har behov av att vara hemma, jag orkar inte åka till andra. Det innebär så många moment och jag är fullständigt utmattad inifrån och ut. Jag önskar att jag hade fått mer tid att komma på fötter innan kraven haglade, att jag hade fått gå i min egen takt och själv välja vad som var bra för mig. Att få fokusera på det jag orkar, en dag i taget utan att avkrävas på svar långt i förväg. Och förståelse för att jag inte orkar i slutändan.

 För det femte så är jag totalt hjärtkrossad. Jag gråter inte längre på jobbet eller framför folk. Jag kan inte ens gråta med mina närmaste, för att alla uppriktigt talat har sin egen skit. Men jag är hela tiden och balanserar på gränsen av vad man klarar av utan att sjukskrivas. Och jag vill inte det, jag vill få klara det här, och jag gör det helt utan någon hjälp eller krav på att någon annan ska förstå eller finnas, ingen behöver laga eller fixa mig. Min pappa dog, det suger och det är normalt. Det går inte att lösa, det är bara att ta sig igenom det. Men det gör det inte mindre jobbigt, bara för att jag orkar gå till jobbet betyder inte det att jag är okej igen – tvärtom kostar det ofantligt mycket och priset blir att jag behöver få vara för mig själv. Få vara ledsen utan att någon ska laga mig, få ligga hemma i sängen en hel helg och inte kliva upp. Det är vad jag behöver.

Det är så konstigt att alla går igenom sorg och ändå är andras sorg så provocerande för andra, den ska följa något mönster och vara så som andra vill ha det. Men sorg är individuell och helt olika. Min sorg och din sorg kommer inte yttra sig likadant även om den kan vara lika djup för oss båda.

Så jag kommer säga ifrån och jag kommer ställa in och jag kommer fokusera om. Jag behöver ledigt från allt jag vill ha ledigt från. Jag får välja det själv, jag är kompetent nog att avgöra vad som är bra för mig på egen hand. Nu vill jag fokusera på mitt jobb och på min familj, vara hemma mer och inte ha EN ledig helg på sex veckor, jag behöver sex lediga helger på sex veckor att fylla med mina val! Jag är en stark, positiv och glad person idag precis som för ett år sen, men jag är i en bottenlös brunn av sorg och om jag inte tar kontroll kommer jag fastna där mycket längre än vad som är nödvändigt och den jag är kommer förändras, mot min vilja. Jag hoppas på förståelse, men kan också uppriktigt säga att de som inte fixar att jag säger nej och försöker lappa ihop mig själv efter en extremt utmattande period nog ändå inte kände mig så himla bra ändå. Det tar mer än ett par månader att komma över att ens bästa vän, ens livscoach, ens mentor, ens superhjälte och den som kände en bäst av alla för evigt är borta.

Avslutar med en konversation vi hade för ett par år sen. Han sa sånt här jämt till mig. Det var vad han fyllde mig med, sen dagen jag föddes. Han avgudade mig och sa det ofta. Han var inte en enkel person, han var irriterande ibland men så engagerad och så noga med att förklara hur viktig jag var för honom. Så kanske ni kan förstå vilket ekande tomrum jag försöker lära mig att leva utan.

 
//Ew.

Något ändras. 

För första gången sen augusti 2015 pekar vågen på minus, liksom centimetrarna. Alla som fyllt 30 vet det jag nu vet, att stress och utebliven träning i kombination med för lite mat inte längre leder till viktnedgång utan helt tvärtom. Jag provade till och med under tiden pappa var sjuk min gamla hederliga ”kaffe och cigaretter”-diet med fullständigt motsatt effekt. Den kan iofs innehållit mer vin nu än sist men åldern tycks vara den största faktorn här. 

När pappa dog åkte jag hem från Stockholm och kände att ”NU MÅSTE NÅGOT ÄNDRAS”. Livet kan inte vara detsamma före hans död som efter den. Han är den enskilda person som betytt allra allra mest för mig och den som format mig mest. Han dog dessutom på grund av att han var alkoholist, om än nykter sedan 26 år, så den banan kändes helt klart ovärd att välja som livsstilsförändrare. Jag tänkte att jag skulle vara snällare mot mig själv, mer tillåtande, älska mig så som han älskade mig – villkorslöst och precis som jag är.


Så jag började träna styrketräning igen, den enda träningen jag kunnat vara konsekvent i någonsin. Och efter några veckor började jag äta frukost, och lunch och middag VARJE dag. Men utan förbud eller pekpinnar, snäll mot mig själv!  Och helt plötsligt för ett par veckor sen insåg jag att jag inte varit sugen på varken läsk eller godis på rätt länge, var tvungen att köpa en Cola för att få lite balans! 

Först kom dagen då vi, jag och min kompanjon A, hade tränat 21 dagar. Nu har vi tränat mer än 21 pass av blandad kompott. Och igår visade vågen alltså på nedåt för första gången på 1,5 år. Jag är piggare, gladare och pallar stress bättre. Det är den verkliga vinsten. 

Som jämförelse grät jag för några veckor sen fem gånger om dagen bara på jobbet, nu är det inte ens fem gånger i veckan. Sorgen var som ett tungt täcke, nu är det mer som en filt. Jag kan krama mig själv med den ibland för att känna att jag fortfarande känner den. Jag har inte kommit till accepterandet, då måste jag först förstå och det gör jag inte. Jag tror fortfarande på något sätt att han ska komma tillbaka. Jag tränade mig varje kväll när jag skulle sova inför fler förluster, samtal från sjukhuset om S, systrar, bästa vän. Tränar hjärnan att veta hur jag ska reagera, be någon köra mig, boka biljetter, vilka som ska ringas. Nu är det bara varannan natt. Jag kan somna själv utan hjälp av kemi, behöver bara hjälp någon enstaka natt, oftast på helgen när jag sovit mycket. Så otroligt mycket ledsnare, sämre humör och mindre ork än för exakt ett år sen, men en skillnad mellan döende och levande på fyra månader. På något sätt har jag bara fortsatt, en dag i taget, hittat strategier, tagit och tar tiden jag behöver för att orka andas en dag till. Precis som pappa lärt mig. 

Så nu kan jag på riktigt säga att jag är på väg tillbaka, till och med vågen håller med. 

Första dagen osv.

”Första dagen på resten av mitt liv”. Så många gånger jag tänkt det som någon form av nystart. Men varje dag är ju faktiskt första dagen på resten av mitt liv. Varje dag är en ny dag att välja om. Att börja på nytt. Eller att fortsätta som förut. Det finns så många vägskäl att ställa sig vid, så många definierande stunder att mäta sin förändring i. Nyår. En födelsedag. Någons födsel. Någons död.

Dagen efter att pappa dog vaknade jag och andades. Minuten efter att han slutat andas, klockan 13.15 den 3 oktober 2016, andades jag. Veckan efter. Säkert månaden efter också. När jag tänkte på den där stunden när han skulle dö, då när jag visste att han skulle dö men inte när, då tänkte jag att något avgörande måste ske i mig när han inte längre finns. Men det gjorde det inte. Det är mycket möjligt att antingen kroppen eller hjärnan inte fattat att han är död, för det är sådär att jag vet men inte känner eller känner men inte förstår. Men i alla fall så andas jag. Jag skrattar på riktigt, jag känner lukten av kommande vinter i näsan och när jag blundar ser jag skidbacken och skotern och snöbollarna. Jag gråter också, och är hjärtskärande och fullständigt förstörd varje gång jag tänker att jag ska ringa honom, men jag är H Ä R ändå.

Så nu när det närmar sig en månad efter pappas död slappnar jag av lite. Jag är fortfarande herre över mitt liv. Jag lever och jag är frisk, idag, och imorgon ÄR första dagen på resten av mitt liv helt oavsett längden på mitt liv eller vad jag fyller det med. 


Avslutar med tunnelbanan som kom på pappas födelsedag för en vecka sen. Pappa fick namnet Edvard från sin pappa som fick det av sin pappa. Allt påminner om just min pappa just nu, och det är skönt även om jag inte funnit någon tro på något övernaturligt nu heller. Däremot är det svårt för mig, som var så knuten till pappa redan som bebis, att förstå att det bandet nu bara är borta. Och eftersom att pappa var rätt torsk på bloggning och att skriva rätt länge väljer jag att tro att om det finns något efterliv så läser han definitivt min blogg 😉

//Ew.

På väg hem!

Åker genom mitt vackra hemland, mot min hemstad och bort från pappa. Han blev utskriven idag och är nu hemm igen. 

Igår köpte vi en ny cardigan åt pappa. Han tackade genom att köra någon sorts stripteasedans, allt var som vanligt mao…


Men nu ska man in i vardag i två veckor innan midsommar med pappa och sen semester och flytt. Vi har lite paus nu, bara blödningen i tumören som orsakade smärtan och sjukhusvistelsen ger sig så har vi nu några veckor då pappa bör må ganska bra. Så vi borde kunna slappna av lite och kanske hitta på nåt faktiskt. 

Men fokus på jobb och packning nu 😍

//Ew. 

Strejk, gnällspikar och facklig kamp. 

I fredags ringde min pappa och hade vansinnigt ont, på precis ett sånt sätt som är dåligt om man just gjort en leverbiopsi och har levercancer. Han fick åka in på sjukhuset och när de fattade beslutet att lägga in honom fattade jag beslutet att boka en flygbiljett. Eftersom att Norwegian har fruktansvärda villkor för sin personal världen runt flyger jag så gott som alltid SAS när jag bokar själv, så också denna gång. En kvart efteråt inleddes strejken. Jag hade ingen aning om varslet, mun tillvaro kretsar kring jobbet och pappa just nu och de enda nyheter jag läser är flasharna från Omni och dessa hade inte handlat om förestående strejk under fredagen. 
Väl på Kallax fick vi kl 20.00 veta att flyget 20.25 inte skulle gå. Om SAS medvetet väntade med att ställa in flyget för att förhindra att folk åkte med Norwegian eller om de in i det sista ville kolla om piloterna som flygit upp vår kärra från Göteborg fick flyga vårt plan vet jag inte. Kommunikationen från SAS har varit under all kritik. 

För såhär är det; vi fick ta bilen ned eftersom att inte åka inte var ett alternativ och jag lägger allt ansvar på strejken på SAS. Media och SAS gör ett bra jobb med att göra facket till boven, precis som det brukar vara. Arbetstagarna ska niga och vara tacksamma att ha ett jobb. Folk är upprörda nu på att piloterna gnäller trots att de har en fantastisk lön. Ingen gnäller på SAS ledning som har en högre lön. Det är kollektivets fel som är giriga säger många, fast med orden ”man ska fan inte gnälla med en lön på 78k”. Men det är inte lönen som är grejen. Grejen är att olika piloter har olika löner. Grejen är att nya piloter får lägre löneläge än de som redan jobbar där. Grejen är att piloterna gav av sin tjänstepension när SAS riskerade konkurs för att man gör så i kris. Nu har SAS kommit på fötter och ökat produktiviteten men dumpar lönerna. Deras löneutveckling är sämre än industrimärket. 

Om man inte gillar höga löner förstår jag ilskan, men om vad det egentligen handlar om är minskade LÖNESKILLNADER kommer vi ingen vart med att önska att piloterna ska ha lägre lön utan stötta den fackliga kampen då det är det ENDA som driver upp löner i alla yrken. Arbetsgivarna, oavsett privata eller offentliga, vill inte ha högre löner. Naturligtvis. Men det vill löntagarna. 

Så jag är okej med strejken, trots att jag inte fick träffa pappa på fredagkvällen. Jag är okej med den för att jag tycker att kollektivavtal och bra arbetsvillkor är grunden för en trygg arbetsmarknad. Jag är okej med den för att SAS hade kunnat fortsätta förhandla men slutade, för att de inte fick som de ville och inte kunde kompromissa. Att SAS satte mig, min pappa, sjuka som skulle till sina behandlingar, människor utomlands som ville hem i den här situationen är respektlöst. 

Jag har sett argument som säger att om inte piloterna går med på det här och går med på ännu mer sänkta löner kommer SAS gå i konkurs och då finns bara lågprisbolag kvar. Jag har sett dessa argument från sossar, moderater och allt där emellan. Jag blir rätt förbannad eftersom att kollektivavtal är en stolt tradition hos oss och är man beredd att köpa den kapitalistiska tanken så långt att man ska sluta kämpa för högre löner för att kunna konkurrera med företag med låg lön och dåliga villkor så kan vi faktiskt lika gärna införa minimilön och låta alla leva på den. Men jag tror inte på det. Lagstadga istället, inskränk möjligheten att dumpa löner i alla branscher och bygg för f*n på järnvägen så att det finns bättre alternativ än de svindyra skitiga tåg som finns idag så kan vi dra ned på flygavgångarna istället. Det måste finnas ett bättre sätt än att säga att yrkesgrupper ska acceptera en låg lön av någon sort solidaritet för att hålla riskkapitalistiska smutsiga företag borta. 

Strejkrätten ska inte inskränkas och jag som socialdemokrat kommer aldrig uppmana strejkande kamrater, oavsett förbund, att gå med på sämre villkor. Det upplåter jag till storbolagen och gnällspikarna som inte klarar av att lösa sin transport på annat sätt trots att de flesta jag sett liksom mig hade kunnat sätta sig i en bil och varit hemma på ett kick. Värre för de som inte har råd eller möjlighet, som de två tjejerna vi tog med oss i bilen från Kallax i fredags. 

Facklig kamp och solidaritet 💪👊. 

//Ew. 

Dags för en natts sömn. 

Äntligen ska vi få sova igen. Jag ser fram emot att få släcka och somna att jag drar ut på det. Då är man rätt trött. Tidigt upp imorgon för att åka tillbaka till sjukhuset och hänga med pappa. Han har blivit flyttad till en avdelning nu, jag vet inte riktigt vilken men jag hittar dit. Ett nytt system och en ny struktur att lära mig, Sunderbyns kan jag utan och innan men här är allt nytt. 

Har hittat en favoritrestaurang på sjukhuset, Nancy’s. Ekologisk mat, sushi men också libanesiskt! Bra pris, snabbt och tillgängligt. Fick pappa att beställa en libanesisk wrap och efter lite trilskande fick han tillåtelse att äta det också. Vi har fortfarande inget slutligt röntgensvar som kan säga om det är rören i gallgångarna som trilskas eller en blödning från en tumör eller biopsistället. Men vi vet nu att det är hepacellulär levercancer och därmed en primär levercancer. Det innebär att cancern kommer från levern, den vanligaste levercancern men primär levercancer i sig är ovanligt, i synnerhet hos någon som inte har tidigare problem eller sjukdom i levern. 

Allt det är iofs skitsamma för mig, jag vill veta stadie och plan. Det drar ut på tiden och jag har varit frustrerad över hur det funkar här i Stockholm jämfört med hur bra det flyter hemma i Norrbotten. Men pappa vill att jag släpper det och personalen nör pappa väl är här behandlar honom fantastiskt. Det är systemet som är fel och det kommer inte vi kunna påverka, det finns ingen tid till det. Men jag skriver ned och minns allt och kommer se till att rätt personer får veta så småningom, så kanske systemfelen kan rättas till för andra. 

Men just nu är jag här i Stockholm och får vara med pappa. Det betyder allt. Nästa vecka får nog innehålla en del beslut och planering för den närmaste framtiden. H får sommarlov på fredag och inget hindrar att vi helt enkelt byter bas från Norrbotten till hit. En del praktiskt som flytten som behöver lösas då men jag har svårt att se hur det ska fungera att sitta där uppe när allt jag vill är att spendera tid med min pappa när vi lämnat över nycklarna till huset till nästa person. Om jag själv fick önska skulle juli spenderas i Boden och på jobbet, men sen… Ovissheten gör det krångligt och när mamma var sjuk jobbade jag på sjukhuset och var så nära alltid, nu medför allt en stor ekonomisk kostnad och tid borta från mitt barn och kräver egentligen planering även om alla inblandade är flexibla och gudomligt hjälpsamma, i synnerhet H. 

Nåväl. Jag ska släcka nu och sova gott. Förhoppningsvis återfår jag min humor i mina inlägg snart så det blir lite lättare att plöja än dessa rätt tragiska monologer. Själv ser jag inte det tragiska riktigt, men jag märker det i andras ögon när jag berättar hur det är. Ska nog dra ned på infon, folk vet ju inte vad de ska säga när jag berättar. Jag menar inte att göra andra obekväma, jag är rätt okej. Jag och min syster skratt mycket med pappa, han är likadan som alltid trots allt. Vi tre har alltid haft en ärlig men rå humor och den hjälper nu. Min syster är inte här just nu och i telefonsamtalen med henne blir jag tafatt för att jag verkligen önskar att vi alltid kunde vara vi tre i vår bubbla och att vi alla alltid är närvarande just nu. Hon är min livlina och det märks tydligare nu än någonsin att hon fattas när det bara är jag och pappa. Men vi kommer ha massor med tid ihop, vi tre musketörer och våra två avkommor 🙂

Sov gott!!

//Ew. 

Tillbaka i Sovjet. 


En sorglig syn, men rummen på KAVA (kirurgisk akutvårdsavdelning) är betydligt bättre än dagvårdsavdelningen iaf. Den fantastiska sjuksköterskan fixade ut gästsängen åt oss och lovade att vi skulle få respit på regeln att sängen ska vara undanbäddad igen kl 8.00. Hon hade sympti för vår resväg och berättade om en resa hon gjort till Taurejärvi en stormig natt, ”en jävla skitresa” som hon uttryckte det. 

Bra för oss nu att hennes resa var skit då tänker jag. 

//Ew.