Min sorg är inte din sorg. 

Jag ska försöka förklara hur det känns nu, fem månader sen pappa dog. Lika många dagar har passerat som dagarna från att vi fick veta till han somnade in. 

För det första kändes de där fem månaderna han var sjuk som ett helt liv. Vi hann med så mycket, så många resor och samtal. Så många gånger vi kastades mellan hopp och förtvivlan innan vi insåg att dagarna var räknade. Dagarna var också fulla av en uppgift, att hjälpa, finnas, fråga och prata.


 De dagar som har passerat sen han dog känns som ett andetag. Det var nyss, för bara några dagar sen. Den första tiden var jag bara bedövad, jag trodde att jag bearbetade men det mesta är ett töcken faktiskt. Jag minns inte så mycket annat än samtalen med min syster och det enorma hålet där något väldigt viktigt funnits. Hålet blev större av att inte ha min syster nära, som jag älskar att ha henne nära.

För det andra så förstår jag inte, och när jag är på vippen att förstå så glider känslan bort. Jag vill inte att han ska vara död och när jag kan acceptera det så kommer jag göra det. Men jag är inte där. Han har alltid funnits, så länge jag kan minnas. Jag fick inte tiden vi skulle haft. Det är krångligt för hjärnan att ta in. Jag vet att han är död, men jag är inte redo att köpa ”för evigt”-biten.


För det tredje tvivlar jag på mina val jag gjort, och gör. Jag liksom suger på allt, luktar, smakar och känner in, är det här verkligen vad jag vill lägga min tid på?


 För det fjärde dränerar relationer mig. Jag kan bli fullständigt utmattad av att umgås med någon medan någon annan ger mig massor med energi, och det kan vara olika beroende på hur jag mår den dagen. Jag har behov av att vara hemma, jag orkar inte åka till andra. Det innebär så många moment och jag är fullständigt utmattad inifrån och ut. Jag önskar att jag hade fått mer tid att komma på fötter innan kraven haglade, att jag hade fått gå i min egen takt och själv välja vad som var bra för mig. Att få fokusera på det jag orkar, en dag i taget utan att avkrävas på svar långt i förväg. Och förståelse för att jag inte orkar i slutändan.

 För det femte så är jag totalt hjärtkrossad. Jag gråter inte längre på jobbet eller framför folk. Jag kan inte ens gråta med mina närmaste, för att alla uppriktigt talat har sin egen skit. Men jag är hela tiden och balanserar på gränsen av vad man klarar av utan att sjukskrivas. Och jag vill inte det, jag vill få klara det här, och jag gör det helt utan någon hjälp eller krav på att någon annan ska förstå eller finnas, ingen behöver laga eller fixa mig. Min pappa dog, det suger och det är normalt. Det går inte att lösa, det är bara att ta sig igenom det. Men det gör det inte mindre jobbigt, bara för att jag orkar gå till jobbet betyder inte det att jag är okej igen – tvärtom kostar det ofantligt mycket och priset blir att jag behöver få vara för mig själv. Få vara ledsen utan att någon ska laga mig, få ligga hemma i sängen en hel helg och inte kliva upp. Det är vad jag behöver.

Det är så konstigt att alla går igenom sorg och ändå är andras sorg så provocerande för andra, den ska följa något mönster och vara så som andra vill ha det. Men sorg är individuell och helt olika. Min sorg och din sorg kommer inte yttra sig likadant även om den kan vara lika djup för oss båda.

Så jag kommer säga ifrån och jag kommer ställa in och jag kommer fokusera om. Jag behöver ledigt från allt jag vill ha ledigt från. Jag får välja det själv, jag är kompetent nog att avgöra vad som är bra för mig på egen hand. Nu vill jag fokusera på mitt jobb och på min familj, vara hemma mer och inte ha EN ledig helg på sex veckor, jag behöver sex lediga helger på sex veckor att fylla med mina val! Jag är en stark, positiv och glad person idag precis som för ett år sen, men jag är i en bottenlös brunn av sorg och om jag inte tar kontroll kommer jag fastna där mycket längre än vad som är nödvändigt och den jag är kommer förändras, mot min vilja. Jag hoppas på förståelse, men kan också uppriktigt säga att de som inte fixar att jag säger nej och försöker lappa ihop mig själv efter en extremt utmattande period nog ändå inte kände mig så himla bra ändå. Det tar mer än ett par månader att komma över att ens bästa vän, ens livscoach, ens mentor, ens superhjälte och den som kände en bäst av alla för evigt är borta.

Avslutar med en konversation vi hade för ett par år sen. Han sa sånt här jämt till mig. Det var vad han fyllde mig med, sen dagen jag föddes. Han avgudade mig och sa det ofta. Han var inte en enkel person, han var irriterande ibland men så engagerad och så noga med att förklara hur viktig jag var för honom. Så kanske ni kan förstå vilket ekande tomrum jag försöker lära mig att leva utan.

 
//Ew.