Något ändras. 

För första gången sen augusti 2015 pekar vågen på minus, liksom centimetrarna. Alla som fyllt 30 vet det jag nu vet, att stress och utebliven träning i kombination med för lite mat inte längre leder till viktnedgång utan helt tvärtom. Jag provade till och med under tiden pappa var sjuk min gamla hederliga ”kaffe och cigaretter”-diet med fullständigt motsatt effekt. Den kan iofs innehållit mer vin nu än sist men åldern tycks vara den största faktorn här. 

När pappa dog åkte jag hem från Stockholm och kände att ”NU MÅSTE NÅGOT ÄNDRAS”. Livet kan inte vara detsamma före hans död som efter den. Han är den enskilda person som betytt allra allra mest för mig och den som format mig mest. Han dog dessutom på grund av att han var alkoholist, om än nykter sedan 26 år, så den banan kändes helt klart ovärd att välja som livsstilsförändrare. Jag tänkte att jag skulle vara snällare mot mig själv, mer tillåtande, älska mig så som han älskade mig – villkorslöst och precis som jag är.


Så jag började träna styrketräning igen, den enda träningen jag kunnat vara konsekvent i någonsin. Och efter några veckor började jag äta frukost, och lunch och middag VARJE dag. Men utan förbud eller pekpinnar, snäll mot mig själv!  Och helt plötsligt för ett par veckor sen insåg jag att jag inte varit sugen på varken läsk eller godis på rätt länge, var tvungen att köpa en Cola för att få lite balans! 

Först kom dagen då vi, jag och min kompanjon A, hade tränat 21 dagar. Nu har vi tränat mer än 21 pass av blandad kompott. Och igår visade vågen alltså på nedåt för första gången på 1,5 år. Jag är piggare, gladare och pallar stress bättre. Det är den verkliga vinsten. 

Som jämförelse grät jag för några veckor sen fem gånger om dagen bara på jobbet, nu är det inte ens fem gånger i veckan. Sorgen var som ett tungt täcke, nu är det mer som en filt. Jag kan krama mig själv med den ibland för att känna att jag fortfarande känner den. Jag har inte kommit till accepterandet, då måste jag först förstå och det gör jag inte. Jag tror fortfarande på något sätt att han ska komma tillbaka. Jag tränade mig varje kväll när jag skulle sova inför fler förluster, samtal från sjukhuset om S, systrar, bästa vän. Tränar hjärnan att veta hur jag ska reagera, be någon köra mig, boka biljetter, vilka som ska ringas. Nu är det bara varannan natt. Jag kan somna själv utan hjälp av kemi, behöver bara hjälp någon enstaka natt, oftast på helgen när jag sovit mycket. Så otroligt mycket ledsnare, sämre humör och mindre ork än för exakt ett år sen, men en skillnad mellan döende och levande på fyra månader. På något sätt har jag bara fortsatt, en dag i taget, hittat strategier, tagit och tar tiden jag behöver för att orka andas en dag till. Precis som pappa lärt mig. 

Så nu kan jag på riktigt säga att jag är på väg tillbaka, till och med vågen håller med.