Söderut!

Det går troll i mina flygresor. För ett par veckor sen var jag på väg till Stockholm för att vara med när pappa träffade läkaren på Karolinska i Huddinge. Vi skulle få en del svar, vilket vi inte fick men det är en annan historia, och tiden var viktig. 

Radarsytemet havererade på något sätt. 19.30 skulle vi lyft, flyg efter flyg ställdes in och till slut även mitt. Lyckades köpa en plats till 06.30-planet  fredag morgon, skulle precis hinna. Min syster satt fast i Düsseldorf av samma anledning men lyckades också få ett morgonflyg. Ett sms, mitt tidiga flyg försenat och avgång 10.00. S körde ned mig till Stockholm, 180 mil tur och retur. 

Idag fick pappa åka in akut och jag bokade till slut ett flyg. Jag står inte ut av att inte vara där och skulle ändå åkt ned på söndag. Haft en dag där jag knappt tittat på telefonen, än mindre haft lunch, rast eller tid att läsa nyheterna. 15 min efter bokad biljett går alla SAS-piloter ut i strejk. Sista hoppet var att mitt plan skulle lyfta men det ställdes också in… Älskade P raggade upp två som också behövde komma ned och vi satte oss i bilen. Nu har vi ungefär 5,5 timme kvar innan vi anländer till KAVA där pappa ligger. 

Allt är fortfarande abstrakt, väldigt teoretiskt och jag gräver ned mig i praktiska detaljer och tar inte riktigt in att det som sker faktiskt sker. Så var det när mamma var sjuk också och det är ett försvar. Jag flyr inte, jag försöker bara skydda mig lite från att bryta ihop och inte fungera. Tids nog gör jag det också, bryter ihop, men just nu vill jag kunna fungera och vara närvarande. Min hjärna är bra på att hjälpa till att skydda hjärtat precis så mycket som behövs för att hantera det som behöver hanteras och låta det som kan vänta vänta. Jag gråter också, och jag känner. Men jag vill hålla ihop också, som sagt. 

Förhoppningsvis får pappa följa med hem imorgon så att vi kan sköta om honom hemma hos sig, och att han slipper vara på sjukhuset mer än nödvändigt. Det skulle också betyda att ingen komplikation uppstått, att inte något hänt som tar ännu mer tid från vår tid med honom, tiden han ska få bestämma över själv och fylla med det han vill istället för att fylla den med undersökningar, fasta och slangar. Sjukhuset får vänta, det är inte sjukvårdens tur ännu. Så håll tummarna för att vi får ta med honom hem så han får prova den nya bilen och kanske åka på Ikea istället… Något han själv kanske inte direkt skulle välja men lite får man ställa upp, oavsett 😉

//Ew.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s