Andra advent och oförmögen att välja.

Det är den 6 december år 2015 idag. Jag är 32 år och jag har det bättre än jag någonsin haft. Jag bor i ett stort hus, gigantiskt för oss tre som lever här. Min dotter har allt hon behöver, mer än jag ens kunde drömma om som åttaåring. Hon har en funktionsnedsättning men tack varje en outtömlig tillgång till hjälpmedel och kompetensutveckling mörker hon inte ens av att hennes funktion skulle vara nedsatt. 

Jag läser tidningarna. Lyssnar på högt uppsatta politiker som pratar om en kris. Om hur vi inte klarar med. Hela Facebook är nedkladdad av stundens allvar, om en skola en socialtjänst och en sjukvård som, om man ska tolka fritt, vilken minut som helst liksom kommer falla sönder och försvinna. Många tror också just det. Många blir rädda, jag har hört om människor som handlar konserver för att klara den kris som ska komma.

Jag tyckte att det verkade konstigt. Lösta ju samtidigt breven från min partiledning om en minska arbetslöshet. Men på tv sa de något annat. Jag jobbar på Migrationsverket, förvisso inte i Malmö, men vi håller inte på att liksom vittra sönder. Vi fixar det. De ordentliga boendena är slut. Rummen är slut. Människor får bo i sovsalar och det är inte tryggt och lugnt som hemma hos mig. Vi får jobba mer, mina kolleger på andra enheter är trötta, underbemannade och trötta på att telefonen ringer mitt i natten. Det är tufft, men om jag ska vara ärlig är det lite som mina vänner som springvikarierat inom vården. Men vi är ju inte vana, och inte rustade och inte förberedda. Men våra liv går inte under. Som facklig företrädare är jag kritisk, som kollega bekymrad men som medborgare i världen är jag inte orolig. Känner inte igen mig i bilden som målas upp.

Mitt liv har påverkats positivt. Fått jobba ob och övertid, tjänar bra ekonomiskt på ”krisen”. Konsumerar mer bensin, godis och mat än vanligt. Många andra också. Arbetslösheten sjunker, tillväxten ökar, BNP totalt och per capita ökar. Vi blir fler, får en bit av världen till Sverige, vi som annars är isolerade. Jag hatar krigen men jag tjänar på det. Om st ska krigas är jag glad att människor kommer hit.

Jag är splittrad, och jag har ett val att göra. Det svåra för mig sker inom mig. Jag tål inte när politiker positionerar sig med dem som skriker högst. Det hände nu. Moderaternas sätt att tala gör mig illamående, KD förväntade jag mig inget annat av, fundamentalistiska människor är och har alltid varit farliga. Det som får mig att vackla är mitt eget parti. Det är en sak att stå och säga att man behöver ta svåra beslut och motivera det med att man lyssnar på kommuner, socialtjänst, skola och andra myndigheter som säger att de inte klarar mer. Men man måste inte vara glad för det. Man måste inte prata om andningspauser och att Sverige inte klarar mer för det är inte sant. Vi klarar inte av att vara så få mer. Skatteintäkterna är för små för att ge alla vård. Det är inte konstigare än så. De som har mest ska betala mer, så har Sverige blivit det land vi är så när m och KD och sd säger att välfärden minskar är det för att de dragit ned på intäkterna. Och nu står mitt parti och levererar förslag jag inte står bakom på en enda punkt, alla andra poster är jag med på, stolt över, trygg med. Men inte migrationen. Jag kan inte stå bakom det. Hur gör en då?

Jag har två politiska uppdrag, landstinget och miljö- och byggnämnden. Jag är inte delaktig i beslut kring migration. Jag har tjatat i landstinget om att vi måste ta vara på den sjukvårdskompetens som vi på grund av ett vidrig krig fått hit, och det jobbar man med. Landstinget blir snart region och vi får större möjligheter att sätta Norrbotten på kartan, vi blir fler och krasst ökar det våra intäkter rejält. Det är tufft nu men kan vi bli attraktiva som arbetsgivare och region kommer vi slippa vrida på varnad krona, framtiden är vår och vi klarar utmaningarna.

I miljö- och bygg hanterar vi inga frågor kring migration, utöver eventuella bygglov för hotell som vill bli hvb-hem. Men inte i övrigt. Jag älskar det uppdraget, jag får vara med och lyfta in hållbarhetstänkande i byggprocessen, får se Luleå formas till en modern stad i tiden och får se massa bostäder byggas och människors drömmar få möjlighet att förverkligas. Det är underbart och jag vill inget hellre än utveckla mitt uppdrag och fortsätta utveckla Luleå till en kommun människor väljer att leva i. 

Så hur gör man? Fortsätter man kämpa inifrån och lyfta de frågor man har mandat för och göra ett bra jobba där, när man håller med om allt utom en sak. Eller hoppar man av och bevisar en poäng för sig själv, att man stod upp för sina ideal? Då blir ens röst en tyst röst, en som inte hörs. Ingen hör vad jag säger i soffan. Jag är socialdemokrat. Alltså, inte bara på en röstsedel utan jag ÄR socialdemokrat inne i hjärtat. Det finns inget annat parti för mig. V ligger nära, i perioder har det legat närmare än S men jag tror på förändringar genom reformer, långsiktiga lösningar som är hållbara. Det finns inget annat. 

Så svaret står ändå givet, hur mycket jag än funderar och hur nära jag än är att säga ”jag går nu”. Jag behöver partiet, och jag tror att partiet behöver mig. Det vet kanske inte om det men så är det. Vi är fel ute den här gången, det bara är så. Vi fokuserar fel och våra företrädare använder fel retorik och måste lyssna på oss som förstår det. Det är inte rätt. Vi har några månader på oss, jag har hopp. Vi behöver föra fram historien, hur de permanenta uppehållstillstånden gjort att de som kommer hit kan andas ut och komma in i samhället utan att behöva lämna sin kultur och identitet. Och få beslutsfattare att förstå att man inte kan ändra regler för de med skyddsskäl för att det kommer många utan skyddsskäl. De som beslutar och tycker och agiterar har väldigt lite insikt i hur juridiken ser ut. Många röster som borde höras hörs inte. 

Jag borde inte lägga mig i, det tycker många. Jag tillhör fienden och jag tillhör de som det är synd om, som man försöker skydd, i egenskap av tjänstemän på Migrationsverket. Men jag måste ingenting och jag får säg vad jag vill och om jag ska kunna sova om natten måste jag säga –

Vi väljer fel väg. Sverige väljer fel väg.

//Ew.