Ovan molnen. 

På väg bort igen, på egen hand. Till Malmö och H. Jag tror aldrig hon har saknat mig så mycket som den här sommaren, eller så kan hon uttrycka sig bättre nu kanske? Hon ringer och skickar sms och bara en enda gång har hon tyckt att jag hört av mig för mycket, det var när jag ringde henne två gånger på en dag. 

Det är alltid mysigt när hon uttrycker att hon längtar efter mig men nu är det speciellt eftersom att hon varit så himla arg på mig. Vi berättade att vi skulle flytta isär och hon bara gick. Hon har prövat trycka på alla knappar, hon har skrikit att hon hatar mig. Jag är ju ändå van men det var som att hon över en natt gick från att vara min bästa vän till att knappt kunna titta på mig. Själva skilsmässan är jag okej med, jag har gråtit i många månader och undrat hur vi ska lösa allt så när beslutet väl togs var jag okej med det, ganska lättad till och med. Men H’s reaktion har kostat många tårar. Så fruktansvärt smärtsamt att krossa hennes trygga värld, även om jag visste att det skulle gå bra. Vilket det gjorde, sista helgen innan hon åkte var hon mjukare i kroppen, små armar som kramade mig hårt och bara vanligt ret. Balsam kändes det som, ni vet när håret är helt sjukt trassligt och man sätter balsam och sköljer ur och alla knutar lossnar och borsten glider rakt igenom. Så kändes hennes blick och armar. 

Så nu är jag på väg dit till vårt sista sommar-äventyr. Först fyra dagar med henne, storasyster och min älskade gudomliga systerdotter. Och sen två dagar i Göteborg högt upp i ett hotell som H kommer ÄLSKA. Liseberg, bara H’s dag där hon får bestämma allt och där jag och S får tio liv och om vi gnäller mer än det får vi gå hem… 

Och sen är det vardag. Fritids, flytt, jobb, möten, träning, skola, middag, kärlek… Jag är så redo man kan bli. Men först; äventyr!

//Ew. 

Annonser