Ahaaa. 

Idag av alla dagar kom min pappa hit och det var precis vad jag behövde. Det finns ingen som känner mig som pappa, även om det betyder att jag känner honom himla bra också och ibland blir irriterad innan han ens sagt något. Men idag var han klok all the way. 

Han började med att berätta att jag måste lova att lära H säga tre saker; ”avbryt mig inte”, ”jag sa just det” och ”du behöver inte förklara”. Jag förstod ingenting och han förklarade. 

Kvinnor blir nämligen ofta avbrutna på möten eller i sammanhang där det är många män i grupp. Ofta upprepar också någon annan, en man, vad en kvinna just sa, och får cred för det. Män förklarar också gärna saker för kvinnor som de aldrig skulle förklara för en man. 

Och min hjärna kände genast igen sig. En riktigt aha-upplevelse. Det är inte särskilt konstigt att jag är som jag är när jag fått växa upp med sånt här. Jag har alltid vetat att jag lever i ett patriarkat med strukturer som utgår ifrån en vit man som norm. Och att alla som avviker från den normen har det svårare. Jag har också växt upp med att normer bara är påhittat, och att de därför går att förändra.

 Så jävla surt då att jag måste berätta samma sak för mitt barn. Att jag får ha samma samtal om kläder inne på barnavdelningen med henne som mina föräldrar haft med mig. Att vi inte kommit längre. Det gör mig så sjukt trött att min dotter får en annan roll än grannens son enbart baserat på kön. Det känns lite tröstlöst sådär. 
Men sen sa han annat också. Som att han minns en tid när flygresenärer behandlades som betalande kunder och inte boskap. Typ förr i tiden. Så lite saker har ju förändrats i alla fall!

//Ew. 

Annonser

Måndag dårå. 

Måndag idag. En väldigt svår måndag. Men också en bra måndag. Till exempel satt jag och ältade i telefonen med P och mitt i allt kliver hon in och ger mig en kram, fast vi sågs nyss. En annan vän skickade en Spotifylänk som beskrev hur det är, att allt löser sig för att det alltid gör det. Och när H somnat ikväll ska jag till gymet. Så jag tänker att I’ll get by with a little help from my friends helt enkelt. Och att jag kommer att bli väldigt vältränad för att det är mycket roligare att få utlopp på gymet än med en påse chips. 

Det kommer vara lite mindre kul ett tag men i längden blir det bra. Man kan inte vara på topp alltid och man måste vila även när det är svårt. 

//Ew. 

Keb 1 – 0 Ew. 

Sällan har väl så många klyschor susat genom mitt huvud. ”Det är resan som är målet”, ”man är stark om man inser sina begränsningar”, ”bättre att ha försökt och misslyckats än att inte försökt alls”.

Men det spelar ju ingen roll. Att inte klara något man vill smakar helt enkelt skit. Så jag satt där på stenen när gruppen gått vidare upp och bet hårt i läppen. Tittade definitivt inte efter dom. Sen gick jag sakta mot fjällstationen och anlände 4,5 timme efter start istället för 10 timmar och en topptur senare. Men om jag var besviken så var ju systrarna det också. Vi skulle göra det här tillsammans. Och så blev det inte så. 

Det var ju inget dramatiskt som hände. Jag hade galen huvudvärk igår när vi kom fram efter 1,9 mil vandring men botade den med massa kolhydrater i form av Cola och löjliga mängder vätska. Idag kände jag snabbt att min puls steg och låg högt länge, försökte dricka vätskeersättning för att kompensera den vätska jag svettades ut, det var riktigt varmt och solen gassade. Sen kom migränen och vid ett stopp fick jag ta en spruta och då fick jag avbryta. När de andra gått spydde jag lite snyggt vid en sten och väntade på att huvudvärken skulle släppa. Sen gick jag sakta tillbaka. 

Man kan alltså säga att det var migrän som stoppade mig. Men om man vill vara helt ärlig, och det ska man ju vara, fick jag ju migrän för att jag inte är i topptursform helt enkelt. Pulsen måste ligga lägre, annars blir det såhär, och då är det konditionsträning som gäller. 

Så här i efterhand kan jag tänka att jag hade kunnat fortsätta en bit för att jag mår rätt bra nu. Men det känns också i kroppen som om jag drack två vinare igår, vilket jag inte alls gjorde. Så jag hade ju helt uppenbarligen inte alls kunnat fortsätta. Men nu ska besvikelsen göras om till något konstruktivt här i hjärnan och då måste jag först straffa mig lite, sparka lite på mig själv, för att sen analysera lite och i slutändan landa i att ett misslyckande bara är en möjlighet att lära sig att göra rätt nästa gång (en klyscha som just nu, bara timmar efteråt, gör att jag vill spy lite av klyschighetsallergi). Men faktum är att jag hittills aldrig misslyckats med något två gånger. Ibland för att jag aldrig försökt igen, men oftast för att jag helt enkelt är rätt bra på att lära mig av mina misstag. 

Så, Kebnekaise, we shall meet again. 

//Ew. 

Keb. 

Nu är vi några mil från där vi ska lämna bilen och börja vandra. Det är inte någon världsomvälvande tur vi ska på men den är stor av många andra anledningar. För det första är vi tillsammans, jag och mina systrar. Ensamma. Vi ska göra något som vi velat göra många år och vi ska göra det ihop. Vi delar ingen uppväxt, våra gemensamma minnen är till stor del ihopsatta av oss och vi har själva tagit ansvar och initiativ till att vi har de minnena. Vår mamma gav oss varandra och det är den finaste gåva en kan få och jag är sker på att vi alla känner att vi inte hade varit de vi är utan vårt systerskap. 

Utöver allt det där filosofiska och djupa är det dessutom rätt jävla coolt att vi ska gå upp för Sveriges högsta berg 😍

Godnatt ❤️

//Ew. 

Om en liten stund. 

Dottern ringde för att säga godnatt. Sa att hon längtar tills imorgon, när jag kommer hem. För henne är det viktigaste i världen att jag finns. Jag måste inte vara där alltid, men för henne är det inte riktigt som det ska om hon är hemma och jag inte är där. Jag njuter varje sekund för hon är det barn jag har, hon föddes nyss och om två straxar och en kvart har hon skapat ett eget hem där jag kan få vara gäst men där jag inte är det som gör hemma till ett hem. 

Innan hon kom var hemma där jag hängde min hatt. Det spelade inte så stor roll. Luleå, Stockholm, Manchester eller ett hotellrum. Nu är hemma där H bor. Barn är magiska för de som får vara deras föräldrar. 

Vilken tur att det ändå blev som det blev den där augustikvällen 2006, trots att det verkligen inte var meningen eller ens verkade som en särskilt god idé förrän i maj 2007 när hon kom…

//Ew.