Grattis på mors dag, älskade unge.

Nyss låg du bredvid mig. Jag strök dig på ryggen tills du nästan somnade. Sen bar jag dig till din säng, strök dig över kinden och du log. Nu sover du, avslappnat och ovetandes om så många saker som jag visste när jag var åtta år. Du säger att du tänker gratta mig imorgon, att du vill tacka mig för att jag är din mamma. Men det är jag som ska tacka dig älskade unge.

För åtta år sen fyllde jag 24 år. Du var 15 dagar gammal då. Jag hade ingen aning om hur vi skulle ha det idag, jag hade aldrig kunnat föreställa mig att mitt liv skulle bli så bra med dig i det. Men då, för åtta år sedan, var jag ganska rädd. Och kände mig himla ensam. I dag är du min bästis, men då var du en liten plutt som jag inte visste hur jag skulle kunna ta hand om. Jag var så rädd att jag inte skulle kunna bli en sån förälder som får kladdiga pussar och kramar av barnarmar. Jag trodde att jag var för trasig för det, att jag hade förstört så mycket av mina känslor att jag inte skulle kunna ge dig det du behöver.

Ett år senare, när du var ett år och femton dagar och jag blev 25 hade jag inga tvivel om det. Vi var ju som gjorda för varandra. Allt var inte lätt, men det var inte så svårt heller. Det var bara du och jag, och så var det i många år. Vi tragglade på, lärde varandra om livet och om det som är viktigt. Som hur magiska stenar är om man sätter dem i en glasburk och önskar saker av dem. Eller att det största äventyret är att gå hem från förskolan och verkligen titta på sakerna på vägen. Förklara hur blommorna kan växa i asfalten. Det tyckte du om att prata om, och om Maskrosbarn. En dag ska jag berätta för dig att jag är ett sånt. Och hur glad jag är att du inte är det.

Älskade unge. Oavsett vem du blev, eller vem du är, eller blir så hade jag varit tacksam. Det är på grund av dig jag är där jag är, en så klart tack vare mig själv. Någon gång bestämde jag mig att välja rätt saker. Bra saker. Och det bestämde jag mig för innan jag visste vem du är. Jag vet inte när det började fungera, men någon gång mellan den där första mors dag och den andra var det. Någon gång blev det en vana att göra rätt.

Jag gör så mycket. Jag är borta och du får somna utan mig. Många tycker att jag prioriterar fel när jag åker bort när du fyller år. Men de har fel. Du får det bästa livet så här. Du behöver aldrig vara rädd när jag åker för jag kommer alltid hem igen, med mer än när jag åkte. Inte saker, men insikter och trygghet. Jag bäddar för min framtid och då också för din.

För du är bara till låns, min älskade unge. Om bara några år kommer du lämna mig. Du kommer åka ut i ditt eget liv. Träffa egna människor. Människor som ibland kommer betyda mycket mer för dig än vad jag betyder. Men du, du kommer alltid vara den viktigaste i mitt liv. Så därför behöver jag leva nu också. Om jag alltid var här med dig skulle du kanske inte våga lämna mig sen, och det måste du göra. Och om jag alltid var här med dig så skulle jag kanske klandra dig för att jag inte längre är viktigast. Och jag vill aldrig klandra dig för något. Du ska vara fri, att vara och bli den du kan och vill.

Ibland är du arg för att jag inte är där, men jag gör rätt och jag vet att jag gör det när du stundvis springer bort från mig, på egen hand. Tar bussen själv, eller ringer någon du älskar utan att jag vet det. När du berättar allt om vårt liv för vem som helst, för att du inte har något i ditt liv du behöver dölja eller hålla hemligt. Du är lojal, men du har inga hemligheter om oss för du är alldeles trygg.

Så imorgon när du säger grattis på mors dag kommer jag säga tack detsamma.

//Ew.

Annonser

In case of emergency…

Tänk på att inte gå ut via en dörr om det pågår en full brand där ute, om du landat i en skogsbrand eller så. Välj en annan dörr. 

 
Och när du fått på dig din flytväst, se gärna lite förförisk ut om du är klädd som kvinna. Ifall den där branden egentligen är helvetet och du behöver ligga dig ur den jobbiga situationen. Eller ska jag kanske vara glad att det inte står ”let women and children go first”…  

 
Idag fick jag återigen lära mig att inte ens de som borde tycka att feminism är viktigt tycker det. Den här bilden av kvinnor som fortfarande finns kvar kan få mig att bli så arg att jag nästan spricker. Klyschan ”vi är alla människor” känns mil bort. 

Men vad fan. Snart ska jag tröstäta Sveriges godaste kebab med min pappa. Som tillsammans med min mamma uppfostrat mig till en människa som aldrig kommer acceptera  kränkande särbehandling. Så för mig är det ju okej. Förhoppningsvis kan jag vara en del av förändringen. Sen. Nu ska vi strax landa och jag ska äta kebab. 

//Ew.

Samma fors, olika liv. 

Jag är på Hotell Storforsen som ligger i Bredsel i Älvsbyns kommun. Själva forsen ser man från vägen och om man går till strandkanten kan man höra den dåna. Det här är en magisk plats som jag egentligen har någon koppling till men jag råkar alltid hamna här. 

Första gången var jag 14. Det var ett dansläger och det var här jag lärde känna min vän A, hon som just flyttat hem och nu blir min kollega. Det året fick jag körtelfeber minns jag. Jag var här året efter också, då var Karl Dyall danslärare. Vi var helt starstruck hela bunten och när jag ramlade och vred om knät bar han mig på ryggen, tacksamt nog tog någon en bild på det faktiskt. Vi var också sjukt avundsjuka på de ryska balettdansarna som också var med, lika gamla som oss men ungefär 350 år längre fram i sin dansutveckling. Det var ungefär där jag kände att det nog var bra att skaffa ett annat yrke än dansare…

Sen var jag här igen en sommar många år senare och jobbade som servitris. Jag hade strulat till det och lyckades få jobb här. Det var sommaren innan jag blev gravid. Så även om omständigheterna hade kunnat vara bättre är det ju kul att kunna kallat sig säsongsarbetare tänker jag. Min dåvarande avskydde det, ingen kontroll och han var svårt svartsjuk. På vad kan man undra, här fanns bara husvagnsfamiljer och andra familjer. Och familjer var ungefär det jag var minst intresserad av i hela världen då. Året efter blev jag dock en familj, med H. Nöjd med det också!

Utöver den gången vi stannade hör på väg från Kåbdalis förra vintern var det av samma anledning som nu jag var här – politik. Då var det fyrkantsträff med alla miljö- och byggnämnder. Det låter kanske tråkigt men det var det verkligen inte. Det är fascinerande att lyssna på hur tre andra kommuner, så nära oss, och vi kan göra så fundamentalt olika kring samma fråga. Man kanske kan tro att vi har samma förutsättningar i Norrbotten, att vi på något sätt är samma men det är vi verkligen inte. Vi är en femtedel av Sverige totalt och Piteå Lule Boden och Älvsbyns kommuner täcker i stort sett bara den sydöstra delen, och knappt det. Vi är väldigt olika. 

Och nu är jag här som norrbottnisk politiker. Jag ska se till hela Norrbotten. Det är ingen lätt sak för vi har så oerhört olika utmaningar beroende på vilken ort vi bor på. Jag vet inte allt om Arvidsjaur eller Tärendö och de vet absolut inte allt om Luleå. Men vi behöver träffas och försöka få någon bild av vaerkligheten så att vi kan ta beslut som är bäst för flest. Och kanske ta olika beslut för olika platser. Det som funkar bäst i Luleå funkar säkerligen inte bäst i Kalix eller Arjeplog. Politik handlar om prioriteringar. Om att välja åt andra, åt väljarna. Jag får sällan höra förslag på hur man skulle kunna göra något bättre, nästan alltid får jag höra vad man gjort dåligt. De gånger jag får förslag till mig tar jag med mig dessa till gruppen. Eller så uppmanar jag folk att engagera sig 😉

Idag läste jag att Norrbottens sjuksköterskor har högst ingångslön i landet tillsammans med Uppsala. Det tycker jag är skitbra men samtidigt undrar jag varför ingen då vill jobba hos oss?  Vi har fler sjuksköterskor och läkare per invånare än någonsin så antingen är folk sjukare, alltså fler vårdbesök per anställd, eller så jobbar man inte effektivt med den personal som finns. Om lönen är bra, då kanske lösningen finns i en bättre arbetsmiljö? Kanske är det den man behöver jobba med? 
Sånt ska vi diskutera imorgon, nu är det ändå god natt. 

//Ew. 

Hemgjort, vem har tid?!

H frågade skeptisk varför köttbullarna inte var hemgjorda för ett par år sen. Jag tror att min vän, som lagat maten, blev lite sårad. Men H åt sällan köttbullar som jag inte rullat. Hon åt sällan korv, hon har aldrig fått fiskpinnar ur ett paket och vi åt sällan pasta. 

Det var då. Sen började jag jobba. Och även om jag extremt sällan bakade eller sånt så händer det aldrig numer. Möjligtvis efter flera dagars ledighet. Men vi har blivit tagna av vardagen. Två vuxna som jobbar heltid ger inte mer utan mindre tid än en som jobbar heltid. Mer som ska synkas och ordnas. 

Så jag ber om ursäkt för all bitterhet jag kan ha uttryckt förr, ”hur kan man säga att man inte har tid att ordna bra mat”. I take it back… 

Fan att jag alltid får backa på alla mina fördömanden 😉

//Ew.