Valborg, woop woop!

Valborg. Så många minnen förknippade med valborg. Först som liten, hela Fiskis samlades kring elden. Man tappade bort sina föräldrar och brydde sig ingenting. Man blev skitig och blöt och kall och somnade lycklig som bara ett barn kan.

Som tonåring klädde jag upp mig och tänkte alltid på Madicken när jag såg ned på mina leriga Fila-skor, glad över att de iaf inte var sandaler. Evig jakt på alkohol, och oavsett vad mina föräldrar tror var jag oftast nyktrast av mina vänner. Vilket iofs inte nödvändigtvis säger så mycket men jag var aldrig så full att polisen ens skulle funderat på att ta mig. Och jakten på om den där man gillade skulle vara just på den elden man till slut valde att gå på. Minns någon sorg över att ha valt fel brasa också. (Tänk vad mycket lättare det hade varit om vi haft Facebook och smartphones, både för tonåringen och våra föräldrar). Några år i första majtåget, om man så kröp dit i gårdagens smink och kläder…

Sen följde några år i annat land utan brasa och sen några år i Sverige med någon grill med vänner och skönsång på Porsön, studenter överallt och händer med handskar som skapar det där klassiska dova ljudet när dessa händer slår mot varandra i samma takt. 

Och sen kom lilla H. Deltagande vid första maj återupptogs och jag skulle aldrig orka dricka på valborg längre, första maj är en helig dag till eftertanke och vila. I år firade vi kort på Hägnan. H sprang runt med en kompis och blev lerig. Jag stod med min livskamrats armar omkring mig och det kändes fint att se H, snart åtta år, åtminstone sex år borta från att springa efter den hon är kär i med en folköl i handen… Glädje och ren skräck. Men i år är hon barn. Och jag får bli en del av de minnen hon kommer ha från sin barndom. 

Även fast jag själv är rätt förbi eldar och allsång och helst hade legat i sängen redan vid 21 så behöver ju inte hon veta det. För mig är det viktigt att hennes värsta minnen från sin barndom är när jag sa nej till glassen eller att följa en kompis eller att jag vägrar köpa en Barbie. Sånt som är trauman i stunden men inte i det långa loppet. Mina värsta minnen från när jag var barn innefattar saker mitt barn inte har en aning om. Det gör det rätt lätt att säga nej till en glass. Men å andra sidan är vi inte förbi tonåren ännu så jag antar att några värre trauman kommer inträffa, för oss båda 😉

//Ew. 

Slappna av. Not. 

Jag förstår varför människor säger åt en att slappna av. De gör det för att vara schyssta. Men helt seriöst, det finns ingenting i världen som kan få mig att slappna av när hela min kropp skriker ”DET HÄR ÄR FEL”.

Som igår. Det var fjärde och sista besöket hos tandhygienisten. Fjärde gången betyder att det förekommit tre tidigare besök. Som har gått bra, det har de ju faktiskt gjort. Jag har överlevt och det har inte gjort så ont. Men det är ändå så sjukt fel att vara där. Jag är inte en person som går till tandvården. Det har bara blivit så. Men nu hade jag ändå bestämt att jag skulle fixa det här, på inrådan av tandläkaren. Anledningen till att jag gick till henne var att en av mina tre lagningar släppt. (Det var lagningen jag fick 1989, så man får ändå ge folktandvården i Stockholm lite cred för kvalitén, annars är tydligen folktandvården i Stockholm känd för att ha varit värdelös under den tiden). Men tandläkaren menade att jag hade tandsten. Och med tanke på att ingen någonsin tagit bort tandsten på mig eftersom att jag sen 2003 vägrat gå till tandvården och innan det var livrädd så ingen fick göra något med min mun som inte var absolut nödvändigt är det kanske inte så konstigt. 

Så då ligger jag ned i den här stolen hos den här tandhygienisten för fjärde gången och hon säger för tusende gången ”visst kommer du ihåg att andas? Slappna av” och jag känner att nu, nu måste jag säga ifrån. För jag ligger där och känner dels smaken av den vidriga bedövningsgelen, samtidigt som jag känner smaken av blod och ser hur hennes fingrar och alla instrument ser ut som att hon egentligen opererar typ en gris. Allt detta samtidigt som det rinner tårar (jag är livrädd, men det går bättre nu och det gör inte ont) och dessa tårar blöter ned hennes tjusiga pappersförkläde och får det att se ut som när H var bäbis och sov för länge och mjölken rann till och läckte. För naturligtvis har hon sitt bröst tryckt mot mitt ansikte. Dessutom är hon skitsnygg. Så hur slappnar man av i den situationen och exakt HUR andas man lugnt och sansat när ens mun är öppen men man bara kan andas genom näsan? Helt allvarligt, inget i den situationen kan möjliggöra någon som helst avslappning. 

Samma sak uppstår ju alltid hos gynekologen. ”Slappna av”. Well, här ligger jag med benen i vädret och du ska införa något sorts tortyrredskap i mitt underliv och sen antagligen trycka med handen på magen så att det gör ont, det kommer inte slappnas av än på rätt länge. Men jag fattar, klart man vill vara förtroendeingivande och man själv är ju avslappnad med sitt jobb och det man gör. Men ändå. 

Men jag sa ingenting. Mest för att munnen var full av grejer men också för att jag förstått att det lätt blir lite obekvämt när man skämtar till det vilket är det enda sättet jag kan hantera obekväma situationer. Som när jag var på efterkontroll på gyn efter steriliseringen. Kvinnlig gynekolog, vilket jag föredrar, men med ett gäng läkarstudenter under 25 som såg ut som om de var med i ett pojkband  (jättekul att Sunderby sjukhus fått studenter som löser en del av sin utbildning hos oss, bara inte alltid jättekul). ”Slappna av” och så in med ultraljudssonden som absolut ser ut som en dildo av enklare modell. Och jag säger, skitstressad och inte alls avslappnad, ”det är lite svårt när man ligger halvt naken med publik och man inte ens får betalt”. För det är så jag hanterar stress. Jag förstår att jag borde väntat med det tills kläderna var på kanske. Läkaren skrattade och studenterna såg livrädda ut. Jag tillade att jag aldrig fått betalt för att vara naken och jag tror att det gjorde allt värre för alla inblandade. 

Jag inser att det är ohållbart att be människor att sluta vara vänliga, det är kanske ändå trevligare att någon är så avslappnad med sitt jobb att de vill att du också ska vara det än att någon är osympatisk. Eller inte kanske, klart det är. Däremot finns det ju andra platser där man önskar att någon sa ”slappna av”. Till exempel bilmekanikern. Det kan ju vara nervigt när man inte vet vad som är fel på ens bil. Eller hos banken! På mellandagsrean…

//Ew. 

Donken gav kvalité!

Hur man vinner en sjuårings hjärta?! Frulle på donken. Hon är så odrägligt uppkäftig dygnet runt just nu, något som kan kännas jobbigt men som ändå får mig att le. Hon har ett hjärta av guld och under all attityd är hon empatisk, så hon kommer klara sig fint sen tänker jag.  Lite tärande på mitt tålamod men jag vet att jag var likadan. Åsiktsstark. Kraften att stå upp för vad hon anser rätt, även när jag inte håller med. Hon har inte alla bitar om rätt och fel ännu och ibland vet jag bättre vad som är bäst för henne, som att inte springa ut i gatan eller cykla 2,5 mil till skolan, hur logiskt det än verkar. Men det kommer. Att hon inte accepterar mitt ord som automatisk sanning är något bra, det visar att hon tror på sig själv. Att hon litar på sig. Att hon har självförtroende. Det hade inte jag, och någon sa att om vi bygger starka vuxna behöver vi inte laga så många trasiga vuxna sen. 

En frukost på McDonalds betyder att vi får vara sams en hel morgon och ha lite konfliktfri tid. Det är slitigt för mig också att jämt svälja ilska, hon för henne att vara arg så ofta. Då är det skönt med en paus. Att vara förälder är som det är, underbart men lite svårt också. Men att vara förälder är hundra gånger lättare än att vara barn. Jag försöker tänka på det. Som när jag hämtade H idag och hon blev skitförbannad, jag störde ju mitt i leken. Och sen hade jag mage att inte vilja åka på Leos lekland, trots att hon ju ville det. Trots att ingen pratat om Leos. Men hon ville ju det. Och då var jag en jävla skitmamma för att jag sa nej. I måndags var jag dummast i världen för att jag hämtade sist. Och idag för att jag kom när hon lekte med andra barn. 

Det måste vara tusen gånger jobbigare för henne som inte har någon som helst kontroll över tiden eller vad vi ska göra än för mig som ju ändå vet precis vad som ska hända, eftersom att jag bestämmer det. Och om planer ändras så har jag utvecklat förmågan att vara flexibel. Den förmågan kommer senare för barn i allmänhet och mitt barn i synnerhet. Så när hon smäller i dörren så att huset skakar och är förbannad tänker jag på att jag i morse hade en strålande lycklig unge som fick välja var vi skulle äta frukost. 

  
//Ew. 

More fun, less work. 

”More fun, less work” bestämde jag vid nyår. Hittills har det inte funkat alls. Istället har jag varit sjuk två gånger och försökt jobba ikapp (vilket inte går, alltså det är omöjligt med mitt jobb. Och inget jag måste göra heller. Men mentalt ni vet…). Men om jag räknar från andra halvan av 2015 kan jag nog uppfylla det. Andra halvan av 2015 kommer innebära bergsbestigning, husflytt och sånt. 

Och så smyger jag ju in en del kul emellanåt… Ikväll tänker jag till exempel fortsätta göra det här. 

  

Det vill säga ligga i sängen i mjukisbyxor och kolla på brittisk film med min man. 

Och på söndag tänkte jag jobba… Men till mitt försvar är det ingen som ber mig. Ingen som tvingar mig. Jag gillar bara struktur. Ordning och reda. Jämna rader. Sorterad post. Och när telefonen inte ringer, ingen vill något, allt är tyst. Ingen kö till kaffemaskinen. Det är rogivande. Och mitt problem är inte att jag känner mig stressad på jobbet, utan att jag är stressad hemma. Den här lägenheten är som ett tomt skal. Vi bara förvarar oss här i väntan på vårt hem. Det finns ingen mening med att komma i ordning för vi ska inte vara här. Men jag vill ju gärna göra och fixa och bli klar hemma också, men det är meningslöst och jag tänker låta bli. Då är det mycket bättre på jobbet för där händer det ju något, saker blir klara. 

Men jag ska inte klaga. Jag gör roliga saker hela tiden. Nu är jag frisk nog att börja träna igen till exempel, efter två och en halv vecka av exil. Ska försöka glädjas över det. Imorgon 😉 

//Ew. 

In slacks!

 

Ibland behöver man bara en kopp té och att få raljera över hur allt är, även när allt är bra och som det ska. Det finns ju alltid något att klaga på; vädret, Ryssland, skatterna (för få!) och icke att förglömma; att klaga på alla som klagar!

Då är det skönt att ha vänner man kan åka till och göra det med. I mjukisbyxor och skor som man egentligen var för gammal för redan när man köpte dem. 

Någon som känner en och vet att förr när jag klagade så var det på saker som inte var ett dugg värdsliga. Någon som vet att när det finns utrymme att raljera över hur jobbigt det är att välja färg på garageporten så betyder det att jag rest tusen mil och eoner fast det bara gått några år. 

Som vet att när jag diskuterar om huruvida 200 kr i ökad utgift för en ambulansfärd är mycket pengar eller inte och säger att jag förstår värdet av 200 kr så vet jag faktiskt att det räcker för att mätta en mamma och en tvååring i två veckor om det måste. Även fast den jag försöker förklara för bara tror att jag är någon som har allt och som inte förstår hur det är att ha nästan inte ha något alls. 

Det är skönt med sådana människor. Som vet var man kommer ifrån, var man varit, vilka misstag man gjort och att man inte alls glömt utan bara är väldigt, väldigt glad och tacksam för var man är. 

Och som kan påminna mig om att det är okej att raljera om vädret, och Ryssland och de få skatterna ibland ❤️

//Ew. 

En och en halv dag i en. 

Klev upp 04.50 och just då kändes det inte så jobbigt. Efter tredje koppen kaffe på jobbet, femte för dagen, var mailen genomgången och allt besvarat. Då var klockan ändå bara halv åtta. Så länge man aldrig saktar ned går det bra, så jag hann vara med på enhetsmöte innan jag hoppade i bilen för lite politik i stan. (Stan är givetvis Luleå, till mina Bodenboende kollegors stora förvirring). Klockan ett var jag tillbaka på jobbet och körde en asylutredning, då hinner man heller inte känna efter. Bilfärden hem snackade jag och min kollega bort, minns helt ärligt talat inte vad vi pratade om men det brukar handla om våra medtrafikanter eller bilar och innehålla en massa svordomar. Tills H hoppade in i bilen, efter det handlade samtalet mest om vad hon ville göra. Vilket ledde mig hit, till det här läget. 

 

Till V’s soffa. Och HUR ska jag ta mig härifrån nu när jag lagt mig här?! H säger att jag kan ligga här tills mitt möte börjar. V ska servera mig kaffe. Jag har druckit 12 koppar hittills och ännu inte hunnit äta mer än en burk kvarg idag. Jag brukar inte misshandla min kropp på det här sättet men idag har liksom sprungit bort från mig. Och det är fortfarande ett möte, en körlektion och ett träningspass kvar av dagen. Vid 22 landar jag hemma igen. 

Ibland, bara ibland, kan jag sakna att vara student. Då behövde man inte smink som klarade av att sitta i 16 timmar, man behövde inte planera sitt födointag efter saker som är goda även om man missat att ställa in maten i kylen (ljummen kvarg är för övrigt riktigt äckligt, men vad skulle jag göra?!)  eller komma ihåg att ha med sig ALLT i bilen när man åker hemifrån klockan halv sex för att man förmodligen är för trött för att laga mat och därför åker hem till sin vän för att mata barnet och att växling av vårdnadshavare sen sker där för att man måste vidare till nästa sak innan man hunnit hem. 

Nu låter det som att jag tycker att det här är jobbigt, men det gör jag inte. Jag älskar farten i mitt liv, variationen och friheten. Hur flexibla vi kan vara tack vare ett väloljat maskineri av familj och vänner. 

(Och två bilar, det är ju det bästa som hänt oss. Jag skiter i att man kallar mig hycklare eller att vi inte ”borde” behöva det. Tack vare det kunde jag få två timmar med min unge idag som jag inte hade kunnat få om jag varit på jobbet 8 istället för 6, jag hade fått åka direkt till mitt möte utan att hinna se henne förrän efter att hon somnat. Det är inte hyckleri, det är prioritering.)

Nu kaffekopp nummer 13.

//Ew.

Ljuset.

Man kliver upp 04.45 och det är ljust. För någon som bor i Norrbotten, om än mer södra Norrbotten än något annat (även om vi luleåbor gärna kallar oss ”kustbor” som för att känna oss mer delaktiga av norrbottnigheten och ”kustbor” alltid mer kommer anspela på västkustbor än norrbottningar) är det något nytt för säsongen. Och fort det har gått.

Det är bara ett problem. Jag är så TRÖTT. Tidigare, kanske före jag fick H eller åtminstone sen FMC (före mammas cancer) blev jag väldigt pigg när ljuset återvände. Fick mer energi. Tyckte att människor som blev trötta på våren var konstiga. Numer är jag som effektivast på hösten och vintern, tuffar på hur lätt som helst medan jag nu är skittrött. Jag tänker att jag förmodligen sover sämre eftersom att det är ljusare och vi inte har fått upp några mörkläggningsgardiner. Eller så är det åldern. Många, många, många nya saker händer med en när man blir kring 30. På riktigt. Saker jag aldrig påverkats av som koffein och nikotin gör mig pigg om kvällarna, jag påverkas av ljuset och det är INTE lika lätt att tappa kilon som den en gång var 😉

Men 30 är absolut den bästa åldern jag varit i, så jag förlåter min kropp. 30 är så mycket bättre än 20!

(Och på tal om utsikten då. Den kanske kan tyckas ful, men vi ska bygga nytt hus vilket betyder att vår utsikt för säkert två av våra första år kommer påminna mer om en byggarbetsplats än något villakvarter. Dessutom gillar jag asfalt och målade stenar och lekplatser i risigt skick, det får mig att minnas min barndom som i min hjärna uppfattas som rätt awesome, trots att den kanske inte var det i ögonen på andra. Så jag trivs bra här, med utsikten från mitt fönster. Det är hur jag ska trivas i ett villakvarter som oroar mig…)

//Ew.