Jag är ur form!

Jag ska klättra upp på Kebnekaise om 80 dagar och jag håller just nu på att avlida, jag har varit på det v jobbigaste Body Step-passet någonsin. På riktigt, jag skulle inte ens kunna använda kopplingen i bilen… 

Förmodligen var det inte ens särskilt jobbigt men mitt frenetiska tjuvrökande sen i julas har tydligen sabbat mer än jag fattade. Eller snarare mer än jag brydde mig. Jag måste verkligen skärpa mig om jag ska ta mig upp för det där jävla berget. Men inga cigg på 9 dagar, och jag har ändå tränat varannan dag i fyra veckor (uppenbarligen inte kondition, jag är heeeeelt knäckt!). 

Det kommer ju sluta med att jag är hälsosam och vältränad. Om det vill sig riktigt illa kanske kah till och med börjar gilla att promenera. 

Så. Sist jag var i form var 2008. Alltså ett år efter H. Inget att skylla på egentligen. Metoden var kanske inte den bästa och bestod i ”cigg-och kaffedieten” . Det är en effektiv diet där man röker massornoch dricker kaffe men äter inte så mycket. Man rasar i vikt och är skitsur, orkeslös och rött ledsen. Så den går ju bort nu. Även om den följdes av bra mat och träning när H började käka riktig mat (för helt seriöst; det fanns inte en chans att jag skulle laga mat till mig själv när mitt enda sällskap i hemmet var en bäbis) och jag kom i bra form. Så nu går det inte lika fort. Uppenbarligen, eftersom att jag 40 minuter efter passet fortfarande är HELT SLUT. 

Men i kampen mellan mig och Kebnekaise vinner jag givetvis och jag har ju ändå 80 dagar på mig att komma i form (här går rösten upp i falsett och jag drabbas av lätt panik)… Men det löser sig. Ett hinder i taget. Typ hur jag ska ta mig upp för trapporna till lägenheten. Eller in i duschen. Eller kunna lyfta armarna och tvätta håret… 

//Ew. 

Annonser

Badkar!

E surfar runt och tittar på badkar. Känner jag honom rätt har han redan kollat på alla som finns och går nu igenom dem igen. Väger för och emot. Sen kommer han att gå igenom allt en gång till. Han kommer förmodligen hitta något bra, jag kommer krångla och så kommer han få börja om igen. Egentligen är det ju inte viktigt, för mig. Jag gillar tanken på att jag kan ta ett bad om jag vill, men jag vet också att jag kommer göra det ett par gånger per år. För jag har verkligen inte tid, eller ro. Men jag vill ha alternativet. Och H kommer älska det. Ett stort badkar som hon kan ha ALLA sina Barbies i samtidigt.

Nu när jag tänker på det kommer jag väl hata det där badkaret för att det kommer vara fyllt av Barbiehår, leksaker, tvålrester och annat jobbigt. Vilket kommer leda till att jag kommer bada en gång per år, när E tvingar mig till lite kvalitetstid. Kanske är det ingen bra idé med ett bubbelbadkar i alla fall? Kanske är det ändå bättre med ett sånt där på tassar, som är stort och djupt men som inte innebär elektricitet, rengöringsprogram och små små små hål där allt möjligt kan fastna.

Jag ser framför mig hur jag och E kommer hem från jobbet och H tagit sig hem med skolbussen. Och så har hon kommit på att hon ska bada bubbelbadkar med bubblor. Och hällt i en hel flaska. Och satt på badkaret. Och så är det liksom bubblor överallt, på alla sätt. Måste komma ihåg att ha någon form av låsbart skåp i badrummet… Det spelar ju ingen roll att man säger att hon inte får, då har man bara serverat en idé. Men om man inte säger så kommer hon ju säga ”men hur skulle jag veta det?”, och det är ju en relevant fråga faktiskt. Det här är en av anledningarna till att vi aldrig kommer ha en pool i trädgården. Det skulle kunna sluta i katastrof på hur många olika sätt som helst. H är lite som en vandrande olycka som väntar på att hända. Jag var likadan, herregud vad jag hittade på saker när jag var ensam hemma. Men det var innan en massa saker som mobiler, elektriska prylar Ö V E R A L L T och andra dödsfällor. Det fanns inte så jättemånga saker som kunde gå fel hemma hos oss. Men numer är ju ett hus lite som en dödsfälla. Och då har jag ändå inte någon moralpanik eller ens särskilt höga krav. Men ändå, bara att lämna H ensam med en tvättmaskin i hemmet känns otryggt. För jag vet ju att jag hade provat en massa saker om jag hade haft en tvättmaskin hemma när jag var 8.

När jag tänker på det är jag nog ändå rätt säker på att det här med att ha ett enda barn är en bra idé och att det här med massagebadkar kanske behöver tänkas på en omgång till…

//Ew.

Din vinnartjej. 

Kl 07.05.

Ont i halsen. Klockan ringde för fem minuter sen och jag var så inställd på att vara på Bommersvik att jag kan känna bitterheten på tungan över att inte få utbildning i personlig genomslagskraft i helgen. För det är något jag behöver träna på. Jag är alldeles för egen för att det ska vara hälsosamt i längden. Nåväl. Det är ju helg iaf. Emil muttrar bredvid mig. 

”Jag trodde det var jobb men det är ju helg. Vad skönt”.

”MAAAAAAMMA, nu är din lilla vinnartjej vaken. Är det någon som ska väcka den här skidåkaren?”

Tävlingsdag. Man hör hur peppad hon är för att rösten går upp i falsett. Hinner tänka att jag aldrig berättade för H att jag inte skulle åka bort i helgen. Visste inte igår om jag skulle orka kliva upp idag. Tänker att jag nog inte gör det heller. Eller så tar jag på mig varma kläder och sätter mig i klubbstugan och vilar. Hon ska åka två åk, en minut tar det ungefär per åk. Men så är de kanske 40 åkare… Det här med att vara idrottsförälder tillhör ju kategorin saker jag aldrig trodde jag skulle göra. Mina föräldrar var det definitivt inte. Möjligen mamma lite på slutet eftersom att min sex år yngre syster var, är, en riktigt sportnörd. Den genen har inte mina föräldrar, eller jag. Jag och pappa är envisa och besatta, därför kan han springa maraton och sånt. Jag får kämpa för att hålla intresse och fokus tillräckligt länge för att nå resultat, men bara jag ser lite framsteg tänds ngt inom mig och jag kan hålla ut hur länge som helst. Därför är styrketräning och löpning så bra. Nyhetens behag håller i sig några veckor och när det blir tråkigt ser jag att det gett lite och då bara måste jag se hur långt jag kan nå. Anledningen till att jag aldrig gått i mål är ju för att jag är rutinberoende och mitt liv varit alldeles för ombytligt sist åren. Nu sitter jag fast i ekorrhjulet så det går ju bra 😉

Klev upp iaf, och gick till min lilla skidåkare som studsade upp ur sängen. 

”Jag är en vinnare. Alla vinner ju idag. Vill du se min målgest?”

Vi pratar lite om priset hon ska få. En till plakett. Och sen frågar hon om de börjar ta tid nästa säsong. Ja så är det. När man fyllt 8 byter hon klass till U10 och då tar de tid. 

”Då kommer jag också vinna alltså” säger hon och blinkar med ena ögat. Och tillägger att det viktigaste är att man har kul. 

Jag undrar hur hon blev så klok. Och när hon blev så stor att hon kan blinka med ena ögat, skoja, tro på sig själv? Det här barnet som lärt mig mer om mig sjölv och livet sen hon föddes än jag lyckats lära de 24 år som gick innan hon föddes. Och hur gick det till när jag bakade en fredagkväll för att det förväntas av en idrottsförälder och klev upp sju och langade slalomutrustning? Inget av det här har vad jag trodde att jag skulle göra. Eller att jag skulle njuta av det. Eller att mitt barn skulle fatta att vi kanske inte är som alla andra familjer, precis som jag fattade som barn, men att vårt sätt är sjukt mycket roligare? 

Mitt liv är helt perfekt. Trots att jag missar utbildningen i personlig genomslagskraft har jag ju lyckats slå in min personlighet i detta barn ❤️

Nu blir det alltså slalomtävling!

//Ew. 

Nothing gets worse with a cup of tea. 

Jag är uppvuxen med te. Från början var det Twinings med en hel del socker. Ett tag drack jag mest fruktte, innan jag började dricka kaffe. Jag var bland de sista bland mina vänner som började dricka kaffe. Det var när min gudfar hade dött, på flyget ned till Österlen någon gång kring -97. SAS bjöd på kaffe och jag tänkte att så mycket värre än jag känner mig just nu kan det ju inte bli. Så jag tog en sån där plastmugg med kaffe, hälften mjölk och fyra sockerbitar. För kanske tio år sedan spolade jag sockret men mjölken klarar jag mig inte utan. Då är kaffe riktigt äckligt faktiskt. Och det är också den enda gången jag dricker mjölk, i kaffe och i te.

Men té. Det har hängt kvar. Starkt te ska det vara, påsen får alltid vara kvar. Favoriten är PG Tips eller Tetleys. Men allt eftersom åren gått, någon gång mellan 25 och nu, klarar jag inte av koffein på kvällen längre. Jag kan verkligen inte somna då, inte ens om jag läser den tyngsta statsvetenskapliga artikeln kan jag somna. Annars brukar kurslitteratur alltid fungera. Men inte om jag druckit koffein efter klockan 17. Så nu är jag tillbaka på fruktte på kvällen, Rooibos, koffeinfritt. Gott men inte det där beska stinget som svart te har. Varför är det så? Att så himla mycket rent biologiskt tycks förändras i min kropp efter 25? Jag trodde nog länge att jag var oförstörbar på något sätt, att världsliga saker som påverkar andra inte påverkar mig. Som koffein. Nikotin. Mat. Men efter 25 är det verkligen som att ingenting är som det var de första 25 åren. Vissa kallar det förfall, jag blir fascinerad. Ännu värre ska det tydligen vara efter 30, ”det är då det verkliga förfallet börjar” sägs det. Kanske rent biologiskt att man peakar innan 30 men mitt liv har gått i en (ganska) rak kurva uppåt från 25 ungefär. Trots att det är tusen gånger svårare att få till kroppen som jag vill och trots att jag blir pigg av te. Jag kan ta det, jag har det så mycket bättre nu än när jag var 25.

När jag bodde i England lärde jag mig att det verkligen inte finns någonting som en kopp te kan göra värre. Kanske inte bättre heller, men ingenting blir värre. Där får man en kopp te, a brew, tryckt under näsan oavsett varför man kommer förbi hos någon. De flesta jag känner där har en plats i köket med en burk med tepåsar, socker och en vattenkokare. Ofta står kopparna redo bredvid. Få har, hade i alla fall då, en kaffebryggare. På sin höjd finns snabbkaffe (och jag avskyr verkligen snabbkaffe!). Så det är lika bra att ta en cuppa. Jag såg snabbt till att ha en kaffebryggare hemma, när jag flyttade dit var jag ju redan helt beroende av kaffe.

Så numer om kvällarna är det nötter och rooiboste, eller riktigt mörk choklad och te, om det är en sån dag. Och livet är gött.

//Ew.

Kovallgatan 6!

Där ska vi bo. Det blir vår nya adress. Galet. Men än så länge heter den Björsbyn 1:244.



Vi fick sista inflyttningsdatum idag från hustillverkaren, tidigare har det varit ,”innan årsskiftet”. Datumet vi fick var 23 december 2015. Som ni förstår hade 4 januari 2016 känts bättre. Med ”vi ska göra allt för att ni ska komma in tidigare” känns det inte ett dugg bättre, det känns inte som att slutbesiktning kommer kunna ske dagarna innan jul iaf, och utan slutbesked får vi ju inte flytta in. Också Miljö- och byggförvaltningen tar ledigt över jul. Jag kände ett par minuter hur stressen steg, att städa ur och lämna nycklarna till hyresrätten var inte min plan på julledighet i år. Sen kom jag ihåg att jag kan ju faktiskt hantera stress. Så nu tänker jag att jag skiter i det där och oroa mig för det senare. 

På torsdag ska vi träffa arkitekten och göra våra förändringar. Förhoppningsvis är jag och Emil överens då också, alltid lättare då. Vi har ju fortfarande inte kommit förbi husfärg, färg i köket, färg på kakel, klinker, väggar, vitvaror, kaminen har vi inte ens börjat prata om ännu. Det enda vi egentligen är överens om är husmodellen och att vi ska göra så lite som möjligt själva. För äktenskapets skull. Vi kan ju nämligen inte sälja huset förrän tidigast maj 2017 👍 Så ingen skilsmässa före det med andra ord. Men det ska nog gå bra, han är trots allt det bäst som hänt mig 😘

Länge leve valfriheten…

//Ew.

Älskade lilla ADHD-unge.

Det här med ADHD. Utan att gå in på vad det är, eller inte är, för mycket. Så lite snabbt hur jag ser på det. Noga att ni tänker på det, det är så här jag ser på det. Jag har ingen utbildning i saken, jag är inte läkare, sociolog, psykolog, terapeut eller något annat som ger mig rätten att tala om för någon vad ADHD är, eller inte är. Jag är mamma till ett barn som fått en diagnos, och det är min enda merit. Men det betyder inte att min dotters ADHD är som din ADHD. Och jag säger inte att jag har rätt.

ADHD är ganska vanligt, cirka 5%, fast vissa säger 1% och andra 20%.

Från 1177:

”Adhd beror på att vissa delar av hjärnan arbetar på ett annorlunda sätt än hos personer utan adhd, bland annat de hjärnfunktioner som styr uppmärksamhet, möjligheten att bestämma över impulser och reaktioner, och förmågan att hålla flera saker i huvudet samtidigt.”

Och så här tänker jag. Att personer som passar in i diagnoskriterierna för ADHD är en typ av människor. Sådana som är sura på morgonen en annan. De som är kvällströtta är en typ och de som är morgontrötta en annan. NI fattar. Vi är olika, men man kan ändå klumpa ihop människor efter om de är morgonpigga eller inte, de delar vissa liknande drag. Personer med ADHD delar liknande drag. Grejer i deras hjärnor gör att de har svårt med vissa saker och lätt för andra. Kanske är det en mognadsgrej, barn med ADHD har inte förvärvat förmågan att kontrollera impulser eller sortera intryck. Tålamod, tolerans. Det kanske aldrig kommer. Vissa lär sig ju aldrig höger och vänster, så funkar deras hjärnor. Men är det en sjukdom, eller är det personlighet?

Personer med ADHD kan ibland råka riktigt illa ut. Det sägs att fängelserna och missbruksvården är full av människor (företrädesvis män tydligen) med ADHD. Så kanske det är. Jag tänker att en person som passar in på kriterierna för ADHD har extremt lätt att bli galet fokuserad på en sak. Om man bara har dåliga förebilder och ingen styrning så kanske man råkar bli väldigt fokuserad på knark eller brott, medan någon annan blir galet fokuserad på skidor, fotboll eller små små små kretskort. Eller matte. Jag tänker att nätverk är viktiga, att framförallt barn som har den här diagnosen, eller personlighetsdragen, får mycket styrning åt det mindre destruktiva hållet.

Så tänker jag kring H. Så hon dansar och åker slalom och spelar teater och har testat fotboll och basket och vad än hon vill så får hon testa det. Till slut hittar hon sin sport och så kan hon fokusera galet mycket på det i stället för att fokusera på att springa på stan. Det är min plan.

Andra planer inkluderar pedagogiska hjälpmedel, tavlor som visar tid och vad som ska hända, tydlighet, planering, strukturer, ännu mer tydlighet, stabilitet, förståelse för att hon faktiskt är helt inkapabel till vissa saker, att gå från att äta frukost till att borsta tänderna och klä på sig är omöjliga steg för henne att klara av utan hjälp, hon kan det lika lite som någon som är förlamad kan ställa sig upp att gå bara för att man tjatar eller verkligen vill. Hon behöver hjälp att påbörja nya moment och man får träna och träna och faktiskt så hjälper det. Vi har fått stöd från BUP, litteratur och vi har en fantastisk läkare. Vi har personal som är guld i skolan, som stöttar socialt och som visar och styr och är tydliga.

Vi är kompetenta föräldrar som tar ansvar och är aktiva och som inte låter diagnosen vara varken ursäkt eller hinder. H är inte sin ADHD och ADHD är inte H. Hon läser, simmar, cyklar, räknar matte, skriver, åker skidor. Hon är fantastisk, och hon blir äldre. Vissa saker är lättare men en del saker är tusen gånger svårare. För varje månad som går tycker jag att jag tydligare och tydligare ser vilka just hennes problem är, vilka av de där kriterierna som jag verkligen kan se i henne. Och det är också lättare att se förbi de sakerna. Lättare att förstå henne. Hon fyller snart 8 år och jag har vetat sen innan hon var 1. Det är ingen ko på isen. Hon har inte fått en diagnos och så är allt löst. Varje dag jobbar vi med att hjälpa henne fixa vardagen så att hon har det bra. Så att hon inte straffar ut sig, så att vi inte utsätter henne för utmaningar hon inte kan klara av, så att vi inte håller tillbaka henne i utvecklingen men inte pushar för hårt så att hon misslyckas. Och det kostar energi. Så sjukt mycket energi.

I dag var vi på teater och det var en dålig dag. H var arg. Kanske för lite sömn, för lite mat, fel mat, för lite protein, för mycket kolhydrater, för lite vatten… Vet inte. Spänd som en fiolsträng satt hon på teatern, hon hade roligt. Att göra roliga saker är dock skitsvåra, det är mycket förväntningar, hon vet att alla förväntar sig att hon ska vara glad och ha roligt och det är svårt för vem som helst, för henne är det ofta en trigger till hyperaktivitet. Hon blev arg och slog. Hon är sjukt stark, så det gör ju ont. Istället för att prata morrar hon. När hon blev lite rädd drog hon sig undan. Om hon ramlar och slår sig så springer hon iväg och gråter. Sällan till en vuxen, sällan man får trösta. Bästa kompisen sitter nära sin mamma, ihopkurad och myser.

Och jag kände bara fy fan vad pissigt det är med ADHD ibland. 

Jag har inte särskilt dåligt samvete för det, men visst, om jag tycker det är jobbigt är det väl inget i jämförelse med vad hon kommer tycka om några år. Men jag är inte någon supermänniska. Vi lever med det här varje dag. Folk kan bli irriterade på henne, och ryta ifrån. Men här är hon jämt. Vi är alltid tillsammans. När jag blir trött på det så spelar det ingen roll, det är bara att fortsätta ändå. Alla pratar om verktygen man ska ha. Jag har varenda verktyg och vi gör ett fantastiskt jobb. Men det är faktiskt skitjobbigt också. Det är inte alltid så enkelt som jag kan få det att låta. Det är väldigt sällan jag tillåter mig själv att säga att det är jobbigt att vara förälder åt ett barn med en personlighet som betyder att hon reagerar med ilska vid varje känsla, som hellre springer ifrån när hon får ont än att kramas och som egentligen inte alls gillar mys mer än korta stunder på hennes villkor. Vilket är bra, och hon får bestämma, men det är också en sorg, att inte få krypa upp i ett hörn och kramas med sin unge.

Så nu var det sagt. Kanske hjälper det någon att höra, att det går att ha det hur bra som helst, fungerande liv med heltidsjobb och träningar och politiska uppdrag och allt vad vi nu håller på med. Men att det är helt okej att också säga att det suger ibland.

//Ew.

Mina magiska systrar.

Bild 2015-03-09 kl. 20.56

Idag kom det ett brev från Svenska Turistföreningen. Där står mitt namn ovanför min systers adress. Min andra syster fick ett likadant idag. Vi ska nämligen klättra upp på Kebnekaise på midsommarafton är det tänkt. Jag har inte bott med min äldre syster sedan 1987 och inte med min lillasyster mer än ett par ynka år när jag var tonåring. Vi är närmare än närmast i alla fall, men det HADE ju varit roligt om det här hade stämt. Om vi hade haft ett Edenbrink-hus som var bara vårt och där vi bodde tillsammans. Om inte alltid så åtminstone några veckor om året. Det hade varit så fantastiskt. Och så kan det ju faktiskt bli. Vi skulle ju kunna köpa ett hus mittisverigenågonstans och vara där tillsammans ibland.

Nära någon skidort som är vacker på sommaren också. Där vi kunde sammanstråla och göra sånt som vi gillar alla tre. Det är inte jättemånga saker, vi är extremt olika. (Förutom om morgnarna, då är vi som mest lika men också som minst benägna att hålla sams…).

Mina systrar är magiska. För även om vi egentligen aldrig bott tillsammans har vi väldigt starka band, och de banden blir bara starkare med åren. Vi lyckas alltid sammanstråla någonstans någon gång varje år och ju äldre vi blir ju större blir ju möjligheterna till äventyr. Vi har varit i ofas rätt länge men numer jobbar vi alla tre och har trots barn (två av oss) och annat inga problem att åka ut på äventyr, sno åt oss tid själva eller rymma iväg spontant.

Jag tror att våra föräldrar är förvånade över hur nära vi lyckas vara, både den vi har gemensamt och våra pappor, men för oss har det aldrig funnits något alternativ. Vi har varit tvungna att räkna med varandra och ty oss till varandra, många gånger har det handlat om ren överlevnad faktiskt.

Min mamma är en fantastisk mormor och hon har gjort många bra saker, men det jag är mest tacksam för av allt, det är mina systrar.

//Ew.