Priceless.

Pris för bensinen: 15kr
Pris för halstabletterna: 20kr
Energi det gick åt för att klä på mig och klara av att köra bilen: jävligt mycket.
Värdet av sympatiska blicken från personen som jobbade halv tre på natten när jag slängde upp en påse Vicks på disken: priceless.
På riktigt, we shared a moment.

#tacksnällaförkörkortochdygnetruntöppnamackar
#varförhostarmansåkopiöstnärmanskaförsökasova
#hurlängeskajagbehövavarasjuk?!

Sovtåget.

Fortsätter att vila bort förkylningen som kom från ingenstans i onsdags. Eller är det influensa? Blir i alla fall inte ett dugg bättre.

H höll mig dessutom vaken mellan 4 och 5. Hon låg och väste ”sluta snarka” åt Emil och lekte med min klocka… Till slut fick jag henne att se fördelarna med att somna om i sin egen säng, men då hade ju sovtåget passerat för mig och hostan satt in. Klockan 6 sov hon och var fullkomligt ointresserad av att kliva upp, och jag förstår henne.

Hon har nämnt tidigare att hon varit uppe mitt i natten men jag har tänkt att det inte varit mer än några minuter. Nu börjar jag tro att hon faktiskt kliver upp, vilket förklarar varför hon är jättetrött (läs arg) vissa dagar trots att hon numer somnar i tid. Så vi får dra ned ljusstyrkan på Sigvart-tavlan (som ironiskt nog är till för att hon ska förstå vad klockan är…) och se om det är den som väcker henne med sitt ljus…

Eller så har hon blivit äldre och behöver mindre sömn?!

//Ew.

Tycka och individuella löner.

Ju mer jag lär mig, desto mer förstår jag att jag inte vet. Det finns alltid en till nyans, en annan vinkel, någon annans sätt att se på saken. Det finns alltid mer fakta, och alltid någon mer som kan tillföra den.

Att vara i tyckarbranschen är livsfarligt, ändå handlar politik väldigt mycket om det. Att ta ställning och stå fast vid det.

Så det är den där känslan av vad som är rätt och fel som får guida en i slutändan, när det är dags att ta ställning. Den där grundsynen jag har, som gör mig till mig. Om jag kan gå tillbaka till den när jag ska ta ställning så brukar jag landa rätt. Därmed inte sagt att aldrig får backa eller ändra mig. För det måste jag ju ibland.

Min handlar om människans inneboende kapacitet. Om gemensamt ansvar för jorden och vi som lever här. Om att vi får dela på det som finns. Det är inte utan komplikationer, jag har högre lön än en undersköterska och jag accepterar det. Men då betalar jag mer skatt. Jag bidrar till förskolorna, skolorna och sjukvården. Jag betalar procentuellt på min inkomst för att vi alla ska ha samma tillgång till välfärden. Problemet är att under åtta år har snedfördelningen ökat, välfärden har monterats ned så att den som tjänar mindre än någon annan har fått lägga större del av sina pengar på saker som de borde betalar mindre för. De med mycket pengar har fått mer över. Då faller systemet som gör det okej att vissa tjänar mer. Då fungerar det inte. Rättvisan uteblir totalt, även om rättvisan inte är helt närvarande annars heller…

Så då tycker jag igen. Jag tycker att det är himla orättvist. Någon annan tycker att det är orättvist av mig att tycka så. Moment 22. Och jag blir yr.

Just nu funderar jag jättemycket på individuell lönesättning och vad jag tycker om det. Jag har inte kommit fram till så mycket, men min magkänsla säger mig att det är helt fel. Samtidigt ser jag fördelarna. Om jag gör jättebra ifrån mig på mitt jobb så kan jag argumentera för en högre lön än någon som bara gör bra ifrån sig. Men räcker det inte med att göra bra ifrån sig? Måste man göra jättebra ifrån sig? Om jag gör mitt bästa, och någon annans bästa är mycket bättre, förtjänar vi inte samma lön då? Eller är det bättre om någon annans bästa är mycket bättre än mitt bästa och hen belönas för det? Men då kommer jag sträva efter att också göra jättebra ifrån mig och kanske stressa mer, jobba över och slitas ut fortare? Jag har inte tänkt klart ännu, och jag vågar inte riktigt ge mig på något tyckande. Men min magkänsla säger mig att nej, jag är nog inte helt okomplicerat för individuell lönesättning…

//Ew.

Flyga högt.

20150116-082819.jpg

På ett flygplan högt uppe i luften. Undrar hur många gånger jag flugit i mitt liv? Många, många.

I dag på väg till Arlanda och vidare till bommersvik i vackra Mälardalen. Helg två på Bommersviksakademin, en gedigen utbildning av arbetarrörelsen unga ledare. Framtiden. Jag är i gott sällskap, det finns hur många som helst att inspireras av och den hör helgen bjuder på finansminister, LO:s ordförande och några högskolepoäng i den svenska modellen.

Hemma är H och E, snön vräker ned I Luleå och slutar den idag har de underbart skoterväder att se fram emot på söndag. Lika bra att han åker ordentligt nu för förutsatt att han inte köper en el/etanolmodell kommer vi inte äga skoter så många år till 😉

Hur som helst. Trots väldigt hård vind och väldigt isigt landskap har vi nu landat lugnt och försiktigt. En kaffe på 7 Eleven och sen mot centralen!

//Ew.

Nyårskrönika 2014

Som en kär gammal vän, för mig. Som jag pratar med för sällan men ofta tänker på. Det är bloggen. Många år har det faktiskt blivit en summering av året som gott. Jag tänker inte lova att jag kommer att skriva  mer nästa år, men jag hoppas att jag kommer göra det.

2013 blev det ingen krönika, men 201220112010 och 2009. 2008 blev det inte heller någon, men däremot 2007.

Innan det också, men de orden finns inte längre kvar och det räcker med att läsa mig sju år tillbaka i tiden för att känna att det är rätt skönt 😉

Jag är oerhört tacksam och lugn i själen, på riktigt. Som jag aldrig varit. Det stormar liksom inte inuti. Jag konstaterar att nyårsafton inte längre är lika viktig och att det verkar vara för att jag inte har någonting jag behöver lämna bakom mig. Tvärtom har jag det så bra att jag har svårt att tro att något kan bli bättre. 2015 kommer saker att hända, vi ska bygga hus och flytta några gånger, Haeyli ska byta skola. Men om allting är precis som det är idag också om ett år saknar jag ingenting. Så istället för att se framåt, som jag brukar vilja göra, tänker jag se bakåt på de två år som nu gått.

2013

IMG_2964

I januari flyttade vi in i vår lägenhet som vi köpt 5 månader tidigare.

IMG_3094

I februari fortsatte vi att åka skidor.

IMG_3179

I mars började vi läsa Alice i underlandet, en bok som förändrade min och Haeylis syn på många saker, inte minst på kaniner…

IMG_3268

I april åkte vi till den vackraste plats på jorden, Riksgränsen. 

IMG_3474

I maj fyllde ju H år, som vanligt.

IMG_3915

8 juni föddes min systerdotter, lilla S. Ingenting är sig likt, magiska lilla unge.

IMG_3824

H var volontär på Luleå Pride, så klart!

IMG_3721

Hon fick också sparken från förskolan, Ur och skur Skatan.

IMG_4026

I juli fick vi hänga igen, med kusinen S.

IMG_4286

I augusti började lilla plutten förskoleklass. Crazy.

IMG_4462

I september drog jag till Malmö, på egen hand. Hängde med de här två men också med min ina kusin K.

IMG_4771

I oktober bjöd vi in Håkan Juholt till årsmötet med S-studenter där jag blev invald i styrelsen. Det här året har varit ett av de roligaste politiska, dels på grund av valet men mest för att jag fick avsluta ett kapitel inom ungdomsorganisationen som jag kände att jag saknade när jag lämnade SSU för en massa år sedan.

IMG_4682

I november gjorde vi inte så mycket, hängde mest. Och mös. Här är H med bästisen L.

IMG_4934

I december hade vi GemenskapsJul, S första jul. Det är så jäkla lyxigt att få ses. Aldrig ofta nog, men ändå, det går.

2014

IMG_4991

Vi började året i januari med att fortsätta åka skidor.

DSC_0238

Sen åkte vi till New York. Vi landade sent NY-tid och tidigt svensk tid. Så fort vi sovit åkte vi upp i Empire State Building. Och det kändes precis som jag trodde. Det var awesome faktiskt.

IMG_5253

I februari åkte somliga skoter medan andra fick titta på…

IMG_5313

I mars kom älskade Lilla M, och jag fick bli gudmor, fadder heter det numer, trots min närapå-ateism. Förr var ens uppgift som gudmor att stå för den kristna utbildningen. Det kommer ju inte hända. Däremot lovar jag att lära honom allt jag kan om allas lika värde och allas rätt till en åsikt 😉

IMG_5452

I mars passade vi också på att ta Luleå till Stockholm för en resa tillsammans med V och L. Systrarna mötte också upp.

IMG_5559

I april lärde sig H att skriva berättelser, hon skriver självbiografier…

IMG_5754

I maj fyllde H år igen.

IMG_5921

Och samma månad slutade jag universitetet.

IMG_6035

I juni hände många bra saker. S fyllde ett och jag åkte ned blixtsnabbt för att baka till kalaset. Tyvärr kunde jag inte stanna utan körde från Malmö till Stockholm en natt för att ta morgonflyget till Luleå för att sen köra till Piteå och Lilla M’s dop. Det var värt det, både för att vara med på dopet och för att få pussa på ettåringen.

IMG_6096

Som sagt, juni var galet bra. Vi gick i Pride-tåget som vanligt.

IMG_6151

Jag gifte mig ju i juni! Och var helt sjukt snygg i håret, så snygg har jag nog aldrig varit i håret faktiskt.

IMG_6236

I juli delade jag ut vatten på Luleås egna Hamnfestival i egenskap av kommunpolitiker under parollen ”varannan vatten”. Jag drack mycket vatten och kunde sen helt utan dåligt samvete dricka några öl. Jag jobbade HELA sommaren och fick ta tillfällena i akt.

IMG_6268

Vi gjorde massa roliga saker under sommaren. Till exempel red vi ut i skogen, H, mamma och jag.

IMG_6442

Precis innan skolan i augusti började drog Jag & H och V & L till Lycksele. Vi fick med oss M-L också, Lilla M’s fina storasyster. Hon kunde behöva lite semester från två småbröder och tjatiga föräldrar.

10620813_10152474991634597_5733863652984756876_n

H började skolan. Det är helt galet. Helt. Galet.

IMG_6593

September. Val. För första gången stod jag med som folkvald politiker på två listor. Det var en tuff valrörelse men jag genomförde många bra samtal med väljare och lärde mig en hel del mer om människor. Både bra och dåligt…

IMG_6663

I oktober damp brevet ned, jag är folkvald politiker i Norrbotten. Finaste uppdraget i min värld.

IMG_6804

I oktober återvände jag också till Manchester för en weekend. Första gången sen 2007 så det var många skratt. Här står jag framför Tardis. Vet ni inte vad det är har ni missat något. Doktorn var inte där och jag är väl inte trusted för jag kom inte in heller.

IMG_6972

I november började jag en ledarskapsutbildning vid Bommersviksakademin. Bommersvik är SSU:s kursgård sedan många år. Av den anledningen sattes sommaren 2014 ett monument över de som förlorade livet vid Utöya upp där. Utöya är norska motsvarigheten till Bommersvik.

IMG_7005

I december blev det kaos i politiken, nationellt och regionalt. Vi vet egentligen ingenting om hur det kommer bli. För mig känns det viktigt att komma ihåg att politik rör människor. Det är inte till för personlig utveckling eller karriär, politk är inte att ha ett jobb eller en hobby. Vi som är politiker, de på heltid och de som liksom mig gör det utöver mitt vanliga jobb, vi hanterar frågor som rör människor. Om vi inte har förtroende av människor kan vi inte driva igenom den politik som vi anser är bäst för människor. Om inte folket röstar, om det inte finns något förtroende, då kollapsar vårt system. Det är viktigt att komma ihåg. Därför ser jag det som något positivt att ha fått vara med om kaos, även om kaos är farligt och oseriöst. Jag vill ha en stabil majoritet, där vi med lika värderingar driver den politik vi fått förtroende att driva. Därför tror jag att det är viktigt att undvika situationer där vi är sårbara. Men framförallt är det viktigt att man på partinivå tar konflikterna, inte i de folkvalda församlingarna. Inom partierna ska vi stöta, blöta och diskutera viktiga frågor och ledarskapet. Det är viktigt att alla får höras! När vi sen sitter där och ska besluta är det viktigt att våra värderingar och vår ideologi tydligt har vädrats för dem vi fått förtroende av, då blir ingen överraskad över resultatet.

2015 då?

Jag förväntar inte så mycket, samtidigt som jag är säker på att så många saker kommer hända och jag kommer ha många bra saker att ta med mig.

Saker som kommer hända:

Jag ska gå klart Bommersviksakademin.

Vi kommer vara, eller i alla fall vara på god väg att bli, husägare.

Jag kommer utvecklas i min yrkesroll och min politikerroll. 

Vad jag hoppas på:

Ännu ett cancerfritt år för familj och vänner.

Att jag har lärt mig balansera och bemästra heltidsjobb med intressen och familj. (Läs jag ska börja med yoga)

Jag kommer förhoppningsvis ha lärt mig tusen och en saker om att spara. För nu ska det sparas…

Att rutinen med att träna i anslutning till jobbet tre dagar i veckan satt sig.

Att den utveckling med att vi i Sverige är öppna mot världen fortsätter, att vi tar ansvar för konsekvenserna av väpnade konflikter och att det mångkulturella samhälle Sverige är fortsätter att utvecklas och frodas. Sverige är ett fantastiskt land och den som kommer hit ska känna sig välkommen att leva här. Jag hoppas att vi inte glömmer att bara för att rasism och fascism låter och hörs mycket, på grund av den skada den åsamkar, så betyder det inte att vi måste stämma in i de tongångarna.

Så med det säger jag välkommen 2015, må du bli lika bra som dina två föregångare.

//Ew.

Herregud så vuxet.

Här om dagen pratade jag med en vän som mitt i mitt gnäll om hur min man bara tittar på hus säger:

”jag är så stolt över dig!”.

Jaha tänkte jag, trevligt. Men varför?

För att du låter honom bestämma det här.

Det här kan ju tyckas helt galet. Fullkomligt artonhundratals(eller nittonhundratals)-beteende. Men det är det inte. Det är sunt och vuxet ska ni veta.

När vi skulle gifta oss var nog många nervösa. Nervösa för att jag skulle förvandlas till T-rexarnas Bridezilla och bli helt galen. Jag blir nämligen jäkligt otrevlig när jag är stressad och när saker inte blir som jag vill. Ett bröllop är ju enligt normen en sån sak som inte blir som man vill. Men jag var kolugn. Alla andra stressade säkert desto mer, men jag kände att här måste jag ta ett beslut. Jag måste bestämma mig för att det kommer bli bra. Jag och Emil hade klart för oss hur vi absolut inte ville ha det och det riskerade inte att bli så. Vi var där, våra föräldrar var där, mina systrar var där och mitt barn var där. Det skulle bli den bästa dagen i mitt liv oavsett blommor, klänning, väder, skor. Så jag bara gled med och njöt av att jag skulle gå gifta mig med min bästa vän och den enda människan på jorden jag kan tänka mig att dela varenda dag med. Så allt det andra var bara bonus. Och allt blev helt perfekt, kanske hade det inte blivit perfekt om jag hade försökt kontrollera varenda detalj in i det minsta?

Så med huset. Det är ju inte min dröm. Egentligen är det skötsamma för mig vart vi bor, jag har H och jag har E. Jag bor gärna i lägenhet, jag hade älskat att bo mitt i stan. Men ingen annan i min familj skulle njuta av det. Jag har alltid velat bygga mitt eget hus men det är ju för att jag tycker om att börja om från noll och för att jag tycker om att inte behöva börja med att göra om allting, det tar sådan tid innan man är i mål. Där är vi lika, jag och E, vi vill liksom bli klara så att livet kan få ta tid, inte tapetseringen. Jag är ingen person som vill ha en massa projekt hela tiden, att hålla på med politik och att vara förälder till ett barn med ADHD ger mig ständigt pågående projekt utan att jag behöver göra om möbler eller byta golv också.

Jag har ett sjukt kontrollbehov, Det är verkligen inte sunt. Jag klarar inte av att se folk göra fel vid panten och bara måste klargöra alla missförstånd jag upptäcker. (Ja, exakt som en besserwisser, men det är för att jag inte står UT med att det blir fel när jag så enkelt kan se till att det blir rätt). Och jag måste ha koll på alla delar av mitt liv. Förr var det ett hinder, nu underlättar det mitt liv men ingen annans. Att gifta sig är en potentiell härdsmälta, men jag klarade ju faktiskt av att förhålla mig till det.

Så med hjälp av en annan vän kunde jag distansera mig från det här med huset. Hon satt och lyssnade när jag argumenterade för timmer och E för allting annat. (Jag har bra poänger, jag vill bara säga det).

Så efter att E fått förmedlat för sig vad som är viktigt för mig i ett hus, att det är energieffektivt och innehåller en varmluftsugn och induktionshäll (once you go there, you never go back) och har fyra sovrum är det numer hans val och hans beslut att bestämma hus. För det är ju faktiskt inte ens viktigt för mig att vi bor i ett hus. Jag ser fram emot att bo i ett hus. Jag ser inte fram emot skottningen. Eller trädgårdsarbetet. Eller städningen. Eller pendlandet. Jag ser inte heller fram emot att det går noll bussar, n o l l, till Hällbacken ännu. Men i alla fall, det ska bli kul. Att inte ha grannar är skönt. Att få plats att spela Xbox är jättekul. Att få en öppen spis är fränt. Att få en fast punkt ska bli fantastiskt. Men i övrigt är det inte min grej, det är E’s. Han har bra smak, han kan verkligen konsten att ta reda på allt, att läsa det finstilta (lite som djävulen läser bibeln förvisso…). Han kommer ta ett bra beslut. Och jag kommer få det jag behöver. Det vill säga honom, H och en varmluftsugn och fyra sovrum att fylla med familj och vänner. Så varför skulle jag tjata om timmer, om dess hälsogörande effekter, om luften som blir ren och om underhållet som inte behövs eller hur vi kommer slippa skrapa huset om det ska målas igen (som att vi kommer bo där om 40 år…)? Varför skulle ryggåstak vara viktigare än plast eller… Nä. Just det. För det är inte min dröm, det är bara mitt behov av att ha allt som jag vill som lyser igenom, trots att det inte finns ett enda nybyggt hus som jag inte gillat hittills.

Så ja, jag är vuxen och jag låter det vara. Den som det är viktigast för får bestämma.

Så det så!

Ps. Ja ni har förstått rätt. Det här kommer att gynna mig när det är det som är viktigast för mig som ska göras, tillverkas och köpas 😉 Ds.