Olika alternativ.

Nej, det här kommer inte att bli en husblogg.

Men ändå. De här är vi inne på nu.

Level One Smart 126, Myresjöhus

Regin inkl. garage, Älvsbyhus

Modern, Norrhuset

Eller nåt av de andra många, många alternativ som finns…

Annonser

Jahapp, då ska vi bygga då.

Vi ska alltså sälja vår lägenhet, flytta till hyresrätt och bo där medan vi bygger vårt hus där jag förväntas bo i en massa år? Och så ska jag liksom vara husägare och ha en Ford Focus (helt seriöst, vi har en Ford Focus) och en man och ett barn och vara tjänsteman och liksom… så inte vad jag trodde… Men jag vet inte vad jag trodde heller.

Och i allt det där är jag också jag, även om jag inser att många inte ser det längre. Jag som tror på medborgarlön, öppna gränser, rättvisa och att pengar är hittepå och att man faktiskt inte ska kunna tjäna hur mycket som helst. Även om jag numer tror att det inte är möjligt under min livstid. Men jag när ändå de där idealen.

Jag har drömt om att få bygga mitt hus sen jag började högstadiet. Och nu ska vi alltså göra det. Och det är helt galet. Jätteroligt, men också helt tokigt. Jag hade ändå gärna köpt ett färdigt hus, men med de priserna som är just nu är det inte värt det för oss. Jag kan ingenting om hus, INGENTING. E har väl koll, men vi är ju helt klart bättre på att leva i färdiga resultat än att genomföra förändringarna på egen hand. Att köpa ett gammalt hus som ska renoveras och bytas fönster och kollas ditt och datt skulle väl sluta med att vi gjort vår livs sämsta affär. När det dessutom kostar lite mindre att bygga än att köpa ett orenoverat hus från 1980 då är det inte svårt att bestämma sig.

Men det är ändå galet, och ingenting jag någonsin faktiskt trodde skulle vara möjligt. Men så sa jag när vi köpte bostadsrätten också.

Faktum är att allting som hänt från att jag stod i min fina lägenhet på Malmudden med en bebis bredvid mig, helt ensam och med en föräldrapenning på 8500kr men glad, trygg och stark är saker som jag aldrig trodde skulle hända mig. När jag tänker på det inser jag att jag aldrig trodde att jag skulle bli glad och trygg i mig själv, i grunden. För så hade det aldrig varit. Och nu, fortfarande efter sju år, när saker fortsätter att rulla på och jag fortsätter att välja rätt gång på gång får jag väl helt enkelt landa i att jag blev okej ändå. Trots allt.

Maskrosbarn tror jag vi kallas.

Happy friday!