Små tassande fötter och rop om kvällen.

Något av det bästa jag vet är när jag klivit upp på morgonen en vardag, kaffedoften letar sig in i badrummet där jag står och gör mig iordning och det börjar komma andra ljud från lägenheten. Små tassande fötter mot trägolv och ett kylskåp som öppnas, en låda som dras ut. När jag kommer ut i köket möts jag av två glada ögon under en ruffsig lugg och den finaste rösten i världen som säger ”hej mamma” och sen en stor kram. Då känner jag mig så lycklig.

Andra morgnar är ju inte så roliga, de när H somnat sent och kanske drömt mycket, när man får lirka och lirka för att få upp en arg liten unge, spänd som en fiolsträng. De morgnarna önskar jag att vi kunde lägga oss i sängen igen och bara börja om, utan tider att passa. 

På sistone har de där jobbiga morgnarna blivit färre och de där underbara blivit fler. Något har hänt och det har med hennes sömn att göra. Hon sover mer, och bättre. Kanske drömmer hon glada drömmar? Jag tar in det, känns som att ha vunnit högvinsten.

H har alltid haft förmågan att somna själv, jag har lärt henne det. Hon har aldrig gråtit sig till sömns och jag sket högaktningsfullt i BVC-råden om 5-minutersmetoder. Jag använde en metod, men med kärlek. När H var 2-3 år blev hon sin egen och har inte gillat att somna sen dess. Hon ville gärna att man låg bredvid och strök henne på ryggen och när man råkade somna slog hon och sparkade en vaken igen. Det var lite som tortyr faktiskt, bara det att hon såg så jäkla rolig ut när hon låtsades att det inte var hon som väckt en. Klipsk liten tjej. Nattningar tog längre för mig än för vänner med mindre barn. Först nu har vi hittat ett sätt. Nu kan jag läsa för henne, stryka henne på ryggen tills hon andas tungt. Det är en gåva och om jag någonsin får fler barn tänker jag göra det från början, man vet som sagt aldrig när man tillåts göra det igen.

Och i kväll när hon ropade för 10:e gången blir jag inte längre stressad över att jag inte ska hinna varva ned själv, eller att jag ska hinna packa skolväska och träningsväska och ta fram kläder åt mig själv så att jag kan smyga ut klockan 6 i morgon för att kunna hämta henne tidigt och slippa ha dåligt samvete för att jag hela veckan kommer vara borta över middag och nattning. I stället fick jag lyxen av att stryka henne på ryggen tills hon somnade. Och hon somnade i min säng, för tredje natten i rad. Och bad om att inte bli överflyttad till sin egen säng, utan sova hela natten tätt, tätt intill mig. För tredje natten i rad. Hon som under flera år inte alls ville sova med sin mamma, det var för varmt sa hon. Men hon behöver väl det, eftersom att jag inte är hemma just nu. Jag har magkatarr, mår illa hela tiden, äter Samarin och Omeprazol konstant. Det är brinnande valrörelse och jag vill vinna valet, så gärna att jag väljer bort att läsa Kitty och höra tassande fötter på morgonen. H säger ingenting, hon anklagar mig inte och hon klagar inte. Vissa kvällar får hon raseriutbrott och kastar ned varenda sak i sitt rum och då stannar jag hemma. Kanske borde jag säga det till henne istället, att om du ber mig stannar jag hemma. Hon vet inte vad två veckor är. Det är som ett år eller en dag. 

Men jag har egentligen inte dåligt samvete. Jag stressar mest över att jag missar möjligheten att påverka en person till. Att svara på en fråga till som kanske gör att någon väljer S och inte något annat. Att ta debatten om hur skolan ska göras bättre, hur arbetslösheten ska bekämpas och hur skattesänkningar inte gör någon några tjänster i längden. Det är vad som stressar mig. Men de där tassande fötterna kommer vara här i många år till, och om fyra år är hon 11 och om åtta år är hon 15. Då behöver hon en röd regering. Min dotter har ADHD och vad än det är kommer hon inte gynnas av betyg i ordning och uppförande, hon behöver få vara den hon är med spring i benen och behov av mycket idrott och raster och kreativ verksamhet. Hon kan inte få plats i den fyrkant den konservativa och liberala politiken vill att hon ska vara i, hon kan inte lämnas med ansvaret för sin egen utbildning. Hon behöver struktur och hon behöver veta vad som gäller men den strukturen och de reglerna måste baseras på något annat än likformighet.

Så för hennes skull får E ta strykandet på ryggen, läsandet av böcker och lyssna på tassande fötter och få varma kramar på morgonen under två veckor till. För fyra år sedan hade jag varit utestängd från valrörelsen för att jag var den enda som var där. Nu har jag chansen att vara med och förändra Sveriges framtid. Det är också en gåva och många skulle aldrig göra den prioriteringen, skulle aldrig välja bort det där andra ens för en kväll. Men jag tror på att det är det bästa och vi är två här hemma nu, med samma hjärta och med samma förundran över den här lilla människan.

Så med två veckor kvar till valet ska jag snart krypa ned bredvid den varma lilla kroppen och sova som en sten med henne. Och sen ska jag smyga ut hemifrån och göra ett bra jobb på mitt arbete för att sedan göra riktigt bra ifrån mig i valrörelsen igen. Och samma sak på tisdag. Och onsdag och alla andra dagar fram till valet. Magkatarren kommer försvinna som alltid och H kommer att älskar mig ändå.

/Ew.

Annonser