Träning, jobb och inbjudan.

Idag var en börja-om-dag. Efter flera veckor med lite halsont, en del hosta, bättre en dag och sämre en annan var det Inpuls med Emmeli som gällde. Jag har ätit hög-proteinkost i en vecka och känt mig ganska stark. Väl på gymet insåg jag att jag är skitstark, jämfört med till exempel min 6-åring. Jag tycker om snabba resultat men de existerar inte på den här sidan 30. MEN, jag kunde öka vikten på marklyft och bicepscurl på gamla vikten gav mig inget konstigt ”jag håller på att dö”-fejs. Så öka på den nästa gång alltså. Men med tanke på att jag inte tränat på 4 veckor så vill jag ändå tro att den här hög-proteinkosten ger bra bränsle åt kroppen. En skön träning hur som helst.

Innan vi åkte hem, jag och mitt (av misstag) lediga barn, åt vi lunch med E på sjukhuset och postade en del inbjudningar till den här dagen som ska komma. 

Sååååå. Istället för att skriva på min C-uppsats eller läsa artiklar sitter jag här i min säng och drömmer mig bort i jobbdrömmar. Eller jobbfasor. Det är väldigt blandade känslor. Alldeles nyss fick jag ett jobb på Arbetsförmedlingen som jag inte vill ha. Jobbet jag vill ha undergår världens längsta rekryteringsprocess. Det jobbet jag verkligen vill ha just i sommar är bara någon dag bort i besked. Och jag kan inte varken kontrollera eller påverka utgången mer än så här… 

Men OM rekryteringen blir klar idag, då har jag börjat om med både träning och jobb; och jag tar examen om lite mindre än 2 månader… Livet ❤

//Ewelina

En helt vanlig dag.

Jag har helt galet mycket att göra just nu, utöver C-uppsats och ännu en kurs, mer än en restuppgift från förra läsperioden så har jag ett kalas och ett bröllop att planera.

Sen är det ju valrörelse också. Fina, fina, vackra demokrati ska utövas vid två tillfällen i år. Det är viktigt att vi som politiskt aktiva gör en aktiv valrörelse. Jag som förtroendevald har ett extra stort ansvar för det.

Men det går inte just nu, det är helt omöjligt för mig att göra mer än det jag redan gör. Det känns så pissigt, som att jag sviker alla de som tar sig tid. Men jag glömmer saker jag nyss gjorde, planerar in saker på tider som är och alltid har varit vikta för andra saker. Jag skriver ut saker, tror att jag har gjort rätt, dubbelkollar och trippelkollar och ändå blir det fel. Så jag får göra om allt igen. Jag glömmer de viktigaste och de enklaste saker.

För 2 år sedan blev jag sjukskriven i 5 veckor för att jag under en lång tid varit precis så här. Och sen kom en trötthet som kom från insidan. Jag somnade på jobbet, och när jag somnade till i bilen förstod jag att ngt var fel. Jag hade precis kommit ur en sjukt stressad period på 2 år som innefattat min mammas cancer och återfall, vårdnadstvist och intensivt arbetande för många timmar varje dygn. Läkaren sa att om man bara vilar i tid så går det bra. Jag sov 15 timmar per dygn i 2 veckor och sedan började jag återhämta mig. Efter det mådde jag verkligen bra, inifrån och ut.

Man blir lite känsligare för stress sen, det kanske sitter i hela livet. Så jag tar de här sakerna på allvar nu. Skalar av det som inte är livsnödvändigt och låter saker pausa fram till i juni när jag är klar. Jag är inte trött ännu. Bara förvirrad, glömsk och extremt lättirriterad.

Så valrörelsen får vänta lite till, vara en del av helgerna när jag kan ta med mig H. Det får vara så. Fast jag känner mig som en skurk. Riktigt dåligt samvete. Man måste ta ansvar även för det man inte gör, så jag gör det. Men jag väljer ändå att njuta av en lördag med min syster som är här över helgen, och inte vara på ett ställe jag förväntas vara. Så får jag göra en riktig 24/7-rörelse från juni och fram till 14 september.

//Ewelina

Vårvintern är tillbaka!?

Tänk om vädret var en politisk fråga. Då skulle partiuppdelningen se helt annorlunda ut. Ingen är ju överens.

-7 var det här i morse. Strålande sol. Perfekt! För idag åker H sin första tävling. Storslalom. 6 år gammal i klassen U8 kommer hon inte tävla på tid. Jag tycker det är bra att få börja tävla för att det är roligt, bygga upp en längtan efter att vinna. (Om hon får någon, hon kanske inte alls bryr sig om att vinna, jag har aldrig haft några sådana behov). Men det är hur som helst bra att få börja tävla mot sig själv. Att ta sig genom alla portar och ha sin egna hejaklack bestående av mamma, pappa, mormor och boffa. Ha en tränare som uppmuntrar.

I LALP, Luleå alpina, kan barn börja åka från 5 års ålder, eller när de kan bromsa och ta liften själv. H har åkt en säsong nu och nästa år får hon gå upp i U10, i de större backarna. I den lilla backen där de tränat nu delas de in lite hipp som happ. Inga ålders- eller kunskapsindelning. Sen tränar alla på samma saker och ingen tränare ger några pekpinnar. Ibland samlas de vid liften och får höra saker som ”kom ihåg att böja på knäna när ni åker”. Riktat till alla. Jag gillar filosofin, och jag gillar hur tränarna gör det på samma sätt. Jag förstår att det är ett tänkt ”koncept”, kanske gör alla klubbar samma, det vet jag inte. Men jag känner mig trygg med att mitt barn får bygga upp sin tro på sig själv och utvecklas i sin egen takt långt innan kraven kommer. Min uppfattning är att de flesta andra sporter på något sätt innehåller moment av ”Lisa, titta på bollen när du dribblar, sådär ja, jättebra!”. Så lät det i alla fall när H tränade fotboll tidigt i höstas, nyss fyllda 5 år. Det är kanske ingen som far illa av det, men jag gillar LALP´s sätt att träna barn. Barn lär sig ändå, genom att titta på andra och försöka, bara genom att sätta en boll framför fötterna på de. 

Så, pepp för första tävlingen idag! Och fotografering inför vår valkampanj!

/Ewelina