GemenskapsJul.

Lycklig dag idag. Mängden människor som hjälper till med Gemenskapsjul i år har växt. Ett gäng som delar tanken om ”tillsammans” och ”gemenskap”, kontra ”välgörenhet” och ”hjälpa de andra”. Vi är alla på egen hand ibland, frivilligt eller ofrivilligt.

Min historia om varför just jag kände att GemenskapsJul behövdes är min egen, alla som deltar på olika sätt har sin egen. De allra flesta har någon jul känt sig otillräcklig, ensam eller besviken. Barn kan känna det för att de inte får vara med båda sin föräldrar varje år, föräldrar för att de måste vara utan sina barn ibland. Vuxna för att de personer som betyder mest inte lever längre, eller bor för långt bort. Vissa blir stressade över alla julklappar som ska handlas, dyra och många. Andra älskar julen och vill dela den med så många som möjligt. Vissa vill ge tillbaka för de gånger någon hjälpte de till en bra december. Vissa firar inte julen alls och vill vara tillsammans med andra när hela Sverige står still.

Både min mamma och min äldre syster har stått i Soppkök vid jular förut. Gett ett värmande mål mat till någon som ingenting har. Peo Rask mindes hur det var på den tiden när Stadspuben dukade upp till fest för alla och envar. Min lillasyster har alltid älskat julen, med allt som hör till. Och jag, jag har gråtit varenda julafton jag kan minnas, fram till jag fick ett barn som med tindrande ögon rafsade papper på sin första julafton.

Jag och min mamma tänkte att fler måste tycka att julen är en jobbig tid. Där så mycket ska göras, och 65 miljarder kronor ska spenderas under en enda månad. Så en kärngrupp med mig, mamma, P-O Rask och Magnus Sjögren planerade för GemenskapsJul 2011. 23 november det året fick mamma tillbaka sin cancer, P-O Rask tvingades också han backa av anledningar man inte vill ha runt jul. Runt om strömmade människor till och levererade den allra första GemenskapsJulen. Jag gjorde nog minst, allt blev av för att några goda själar valde att lägga sin tid i december på den här gemenskapen. Och det blev så lyckat.

Restauranger skänkte mat som aldrig blev serverad på julborden, ett hyrbilsbolag lät oss låna en bil. Kommunen ställde upp med lite pengar och lokal. Och som sagt, ett gäng fantastiska människor hjälpte till med allt.

Förra året blev ännu bättre, något jag trodde var omöjligt. Samma kärngrupp med tillägg av några hjältar och frånfall av några hjältar från föregående år. Och mamma var med, frisk och stark och min syster med min systerdotter ännu i magen.

I år kommer slå alla rekord. Vi har fått ett enormt genomslag. Ett Luleå För alla (www.facebook.com/ettluleaforalla) finns med i bakgrunden och vår egen Facebooksida, www.facebook.com/gemenskapsjul, har över 800 likes. Massa företag i Luleå ställer upp, och många fler människor kommer idag att vara på plats för att servera och diska på självaste julafton. Det värmer så oerhört.

I Sverige finns en jantelag, som jag är ganska bra på att följa. Men just i dag känner jag mig stolt över min insats. Att jag inte lade ned det där första året när de två drivande och erfarna medlemmarna inte kunde vara med. Att jag och mamma valde att inte backa förra året, för att det är just gemenskapen som är viktig. Vi gör det här för att jag hade suttit ensam på julafton 2011 om jag inte haft GemenskapsJul. Ensam med en 4-åring, ovetandes om mamma skulle klara den behandlingen hon påbörjat. Vi gör det här för att ingen annan startade det, men vi är långt ifrån ensamma. Det enda vi tillhandahåller är käk och en lokal. Gemenskapen står alla andra för.

Så kom en stund, ta en kopp kaffe och en bit mat. Stressa inte ut på vägarna. Slappna av. Kom in i värmen. Och om du inte vill, kan eller behöver komma – låt någon annan veta att vi finns.

Klockan 13-17 på Trädgårdsgatan 23 finns vi. Behövs hämtning och lämning så ordnar vi det, på julafton går få bussar.

Välkomna!

Politik är personligt.

Jag har mycket åsikter, alldeles för många tycker nog en del. Jag har svårt att definiera vad som är viktigast, för att allt är så viktigt. Många i politiken har en profilfråga, det är liksom viktigt. Och jag har vissa områden som är viktigare än andra, det jag kallar rättvisefrågor. Men jag går igång på en utebliven regionbildning och en tågräls som aldrig blir byggd också. Jag blir arg över dåligt skötta skolor och statliga aktiebolag. Jag intresserar mig för allt det där också, finanspolitik, infrastruktur, tillväxt och näringsliv. För att allt hänger ihop för mig. Vi vill alla att Sverige ska vara ett fantastiskt land, vi önskar det som är bäst för Sverige.

Men vi gör det på olika sätt. Socialdemokraterna har sitt sätt, Moderaterna sitt och Miljöpartiet sitt. Och så har vi Sverigedemokraterna som har sitt (icke konstruktiva och världsfrånvända) sätt. Men i min värld är mitt sätt det bästa. Det jag tror på är det enda sättet att göra Sverige bra på. Det är min fulla övertygelse och jag kommer aldrig låta någon få mig att tro något annat. Tror jag inte på det här, då kan jag inte representera mitt parti. Jag tror inte på Moderaternas sätt att sköta finanserna och jag tror inte på Sverigedemokraternas sätt att sköta välfärden. Så är det bara.

Vad jag vill säga är att jag aldrig, aldrig kommer att gå med på de andras sätt att styra Sverige på. Jag tror på vårt sätt att lösa problemen i skolan, den utarmade välfärden och alla andra frågor. Varken jag eller någon annan Socialdemokrat jag känner tycker exakt likadant som partistyrelsen i allt. Det är därför Socialdemokrater kan ta olika beslut om samma fråga i olika delar av landet. Men grunden, ideologin och fundamentet delar vi. Och jag tänker kämpa i hela mitt liv för att det ska bli rätt. Inte bara här utan i hela världen. Jag tänker aldrig sluta bry mig om människor. Och om jag en dag vaknar upp och inte känner längre, inte bryr mig om att människor på vissa platser inte har rent vatten eller rätt till sjukvård under graviditeten eller fruktansvärda arbetsvillkor – då har jag förlorat en del av mig själv.

Jag skiljer inte på politik och min person. Jag vill inte det heller. Jag vill inte säga en sak och göra en annan. Andra kanske gör det, och det får stå för de, men jag kommer alltid vara en bättre politiker på mitt sätt än vad jag skulle vara om jag stängde av. Mitt engagemang idag är inte mindre än när jag var 7 år och värnade om kampen om Mark Curtis som satt på livstid i USA för ett brott han inte begått, bara för att han var fackligt organiserad. Det är inte mindre än när jag var 13 och gick med i SSU, praoade i Riksdagen eller när jag satt på Smedjegatan i gasmask medan bilarna hade rött ljus för att vi ville ha en bilfri innerstad.

Så varför skulle det dö nu? Jag blir förbannad över orättvisor, jag gråter i bilen när jag hör hur småtjejer i Bangladesh dör vid förlossning för att deras bäcken är för små för att kunna föda ett barn och för att de inte har fått ställa frågor eller fått en undersökning av en läkare. Jag har massor med känslor och de hör hemma överallt. De är en förutsättning för att jag ska kunna jobba för vad jag tycker är rätt.

När människor säger till mig att jag måste skilja på privatliv och mitt kommande uppdrag i landstingsfullmäktige lyssnar inte jag. Det var den jag är (hoppas jag) som gav mig den platsen och då tänker jag vara den som sitter där. Andra säger till mig att jag förändrats sedan jag gick med i S igen, att jag blivit mer PK. Till och med att jag inte är lika vänster längre. Det är mycket möjligt att människor uppfattar det så när man väljer att organisera sig partipolitiskt. Och politisk korrekt är inget skällsord för mig, det är hur vindarna blåser i Sverige som avgör vad som är PK. Och om min Socialdemokrati stämmer överens med hur vindarna blåser nu så är jag glad för det. Om Sverigedemokraterna skulle få makten över vårt land skulle jag plötsligt inte vara så PK längre. Den enda avgränsningen jag tänker göra mellan mitt privatliv och politiken är att jag inte tänker låta människors kritik mot min politik påverka mig privat som person. Att andra inte delar mina åsikter är sunt; alla ska inte tycka samma sak.

//Ew.