På väg hem!

Åker genom mitt vackra hemland, mot min hemstad och bort från pappa. Han blev utskriven idag och är nu hemm igen. 

Igår köpte vi en ny cardigan åt pappa. Han tackade genom att köra någon sorts stripteasedans, allt var som vanligt mao…


Men nu ska man in i vardag i två veckor innan midsommar med pappa och sen semester och flytt. Vi har lite paus nu, bara blödningen i tumören som orsakade smärtan och sjukhusvistelsen ger sig så har vi nu några veckor då pappa bör må ganska bra. Så vi borde kunna slappna av lite och kanske hitta på nåt faktiskt. 

Men fokus på jobb och packning nu 😍

//Ew. 

Strejk, gnällspikar och facklig kamp. 

I fredags ringde min pappa och hade vansinnigt ont, på precis ett sånt sätt som är dåligt om man just gjort en leverbiopsi och har levercancer. Han fick åka in på sjukhuset och när de fattade beslutet att lägga in honom fattade jag beslutet att boka en flygbiljett. Eftersom att Norwegian har fruktansvärda villkor för sin personal världen runt flyger jag så gott som alltid SAS när jag bokar själv, så också denna gång. En kvart efteråt inleddes strejken. Jag hade ingen aning om varslet, mun tillvaro kretsar kring jobbet och pappa just nu och de enda nyheter jag läser är flasharna från Omni och dessa hade inte handlat om förestående strejk under fredagen. 
Väl på Kallax fick vi kl 20.00 veta att flyget 20.25 inte skulle gå. Om SAS medvetet väntade med att ställa in flyget för att förhindra att folk åkte med Norwegian eller om de in i det sista ville kolla om piloterna som flygit upp vår kärra från Göteborg fick flyga vårt plan vet jag inte. Kommunikationen från SAS har varit under all kritik. 

För såhär är det; vi fick ta bilen ned eftersom att inte åka inte var ett alternativ och jag lägger allt ansvar på strejken på SAS. Media och SAS gör ett bra jobb med att göra facket till boven, precis som det brukar vara. Arbetstagarna ska niga och vara tacksamma att ha ett jobb. Folk är upprörda nu på att piloterna gnäller trots att de har en fantastisk lön. Ingen gnäller på SAS ledning som har en högre lön. Det är kollektivets fel som är giriga säger många, fast med orden ”man ska fan inte gnälla med en lön på 78k”. Men det är inte lönen som är grejen. Grejen är att olika piloter har olika löner. Grejen är att nya piloter får lägre löneläge än de som redan jobbar där. Grejen är att piloterna gav av sin tjänstepension när SAS riskerade konkurs för att man gör så i kris. Nu har SAS kommit på fötter och ökat produktiviteten men dumpar lönerna. Deras löneutveckling är sämre än industrimärket. 

Om man inte gillar höga löner förstår jag ilskan, men om vad det egentligen handlar om är minskade LÖNESKILLNADER kommer vi ingen vart med att önska att piloterna ska ha lägre lön utan stötta den fackliga kampen då det är det ENDA som driver upp löner i alla yrken. Arbetsgivarna, oavsett privata eller offentliga, vill inte ha högre löner. Naturligtvis. Men det vill löntagarna. 

Så jag är okej med strejken, trots att jag inte fick träffa pappa på fredagkvällen. Jag är okej med den för att jag tycker att kollektivavtal och bra arbetsvillkor är grunden för en trygg arbetsmarknad. Jag är okej med den för att SAS hade kunnat fortsätta förhandla men slutade, för att de inte fick som de ville och inte kunde kompromissa. Att SAS satte mig, min pappa, sjuka som skulle till sina behandlingar, människor utomlands som ville hem i den här situationen är respektlöst. 

Jag har sett argument som säger att om inte piloterna går med på det här och går med på ännu mer sänkta löner kommer SAS gå i konkurs och då finns bara lågprisbolag kvar. Jag har sett dessa argument från sossar, moderater och allt där emellan. Jag blir rätt förbannad eftersom att kollektivavtal är en stolt tradition hos oss och är man beredd att köpa den kapitalistiska tanken så långt att man ska sluta kämpa för högre löner för att kunna konkurrera med företag med låg lön och dåliga villkor så kan vi faktiskt lika gärna införa minimilön och låta alla leva på den. Men jag tror inte på det. Lagstadga istället, inskränk möjligheten att dumpa löner i alla branscher och bygg för f*n på järnvägen så att det finns bättre alternativ än de svindyra skitiga tåg som finns idag så kan vi dra ned på flygavgångarna istället. Det måste finnas ett bättre sätt än att säga att yrkesgrupper ska acceptera en låg lön av någon sort solidaritet för att hålla riskkapitalistiska smutsiga företag borta. 

Strejkrätten ska inte inskränkas och jag som socialdemokrat kommer aldrig uppmana strejkande kamrater, oavsett förbund, att gå med på sämre villkor. Det upplåter jag till storbolagen och gnällspikarna som inte klarar av att lösa sin transport på annat sätt trots att de flesta jag sett liksom mig hade kunnat sätta sig i en bil och varit hemma på ett kick. Värre för de som inte har råd eller möjlighet, som de två tjejerna vi tog med oss i bilen från Kallax i fredags. 

Facklig kamp och solidaritet 💪👊. 

//Ew. 

Dags för en natts sömn. 

Äntligen ska vi få sova igen. Jag ser fram emot att få släcka och somna att jag drar ut på det. Då är man rätt trött. Tidigt upp imorgon för att åka tillbaka till sjukhuset och hänga med pappa. Han har blivit flyttad till en avdelning nu, jag vet inte riktigt vilken men jag hittar dit. Ett nytt system och en ny struktur att lära mig, Sunderbyns kan jag utan och innan men här är allt nytt. 

Har hittat en favoritrestaurang på sjukhuset, Nancy’s. Ekologisk mat, sushi men också libanesiskt! Bra pris, snabbt och tillgängligt. Fick pappa att beställa en libanesisk wrap och efter lite trilskande fick han tillåtelse att äta det också. Vi har fortfarande inget slutligt röntgensvar som kan säga om det är rören i gallgångarna som trilskas eller en blödning från en tumör eller biopsistället. Men vi vet nu att det är hepacellulär levercancer och därmed en primär levercancer. Det innebär att cancern kommer från levern, den vanligaste levercancern men primär levercancer i sig är ovanligt, i synnerhet hos någon som inte har tidigare problem eller sjukdom i levern. 

Allt det är iofs skitsamma för mig, jag vill veta stadie och plan. Det drar ut på tiden och jag har varit frustrerad över hur det funkar här i Stockholm jämfört med hur bra det flyter hemma i Norrbotten. Men pappa vill att jag släpper det och personalen nör pappa väl är här behandlar honom fantastiskt. Det är systemet som är fel och det kommer inte vi kunna påverka, det finns ingen tid till det. Men jag skriver ned och minns allt och kommer se till att rätt personer får veta så småningom, så kanske systemfelen kan rättas till för andra. 

Men just nu är jag här i Stockholm och får vara med pappa. Det betyder allt. Nästa vecka får nog innehålla en del beslut och planering för den närmaste framtiden. H får sommarlov på fredag och inget hindrar att vi helt enkelt byter bas från Norrbotten till hit. En del praktiskt som flytten som behöver lösas då men jag har svårt att se hur det ska fungera att sitta där uppe när allt jag vill är att spendera tid med min pappa när vi lämnat över nycklarna till huset till nästa person. Om jag själv fick önska skulle juli spenderas i Boden och på jobbet, men sen… Ovissheten gör det krångligt och när mamma var sjuk jobbade jag på sjukhuset och var så nära alltid, nu medför allt en stor ekonomisk kostnad och tid borta från mitt barn och kräver egentligen planering även om alla inblandade är flexibla och gudomligt hjälpsamma, i synnerhet H. 

Nåväl. Jag ska släcka nu och sova gott. Förhoppningsvis återfår jag min humor i mina inlägg snart så det blir lite lättare att plöja än dessa rätt tragiska monologer. Själv ser jag inte det tragiska riktigt, men jag märker det i andras ögon när jag berättar hur det är. Ska nog dra ned på infon, folk vet ju inte vad de ska säga när jag berättar. Jag menar inte att göra andra obekväma, jag är rätt okej. Jag och min syster skratt mycket med pappa, han är likadan som alltid trots allt. Vi tre har alltid haft en ärlig men rå humor och den hjälper nu. Min syster är inte här just nu och i telefonsamtalen med henne blir jag tafatt för att jag verkligen önskar att vi alltid kunde vara vi tre i vår bubbla och att vi alla alltid är närvarande just nu. Hon är min livlina och det märks tydligare nu än någonsin att hon fattas när det bara är jag och pappa. Men vi kommer ha massor med tid ihop, vi tre musketörer och våra två avkommor🙂

Sov gott!!

//Ew. 

Tillbaka i Sovjet. 


En sorglig syn, men rummen på KAVA (kirurgisk akutvårdsavdelning) är betydligt bättre än dagvårdsavdelningen iaf. Den fantastiska sjuksköterskan fixade ut gästsängen åt oss och lovade att vi skulle få respit på regeln att sängen ska vara undanbäddad igen kl 8.00. Hon hade sympti för vår resväg och berättade om en resa hon gjort till Taurejärvi en stormig natt, ”en jävla skitresa” som hon uttryckte det. 

Bra för oss nu att hennes resa var skit då tänker jag. 

//Ew. 

Söderut!

Det går troll i mina flygresor. För ett par veckor sen var jag på väg till Stockholm för att vara med när pappa träffade läkaren på Karolinska i Huddinge. Vi skulle få en del svar, vilket vi inte fick men det är en annan historia, och tiden var viktig. 

Radarsytemet havererade på något sätt. 19.30 skulle vi lyft, flyg efter flyg ställdes in och till slut även mitt. Lyckades köpa en plats till 06.30-planet  fredag morgon, skulle precis hinna. Min syster satt fast i Düsseldorf av samma anledning men lyckades också få ett morgonflyg. Ett sms, mitt tidiga flyg försenat och avgång 10.00. S körde ned mig till Stockholm, 180 mil tur och retur. 

Idag fick pappa åka in akut och jag bokade till slut ett flyg. Jag står inte ut av att inte vara där och skulle ändå åkt ned på söndag. Haft en dag där jag knappt tittat på telefonen, än mindre haft lunch, rast eller tid att läsa nyheterna. 15 min efter bokad biljett går alla SAS-piloter ut i strejk. Sista hoppet var att mitt plan skulle lyfta men det ställdes också in… Älskade P raggade upp två som också behövde komma ned och vi satte oss i bilen. Nu har vi ungefär 5,5 timme kvar innan vi anländer till KAVA där pappa ligger. 

Allt är fortfarande abstrakt, väldigt teoretiskt och jag gräver ned mig i praktiska detaljer och tar inte riktigt in att det som sker faktiskt sker. Så var det när mamma var sjuk också och det är ett försvar. Jag flyr inte, jag försöker bara skydda mig lite från att bryta ihop och inte fungera. Tids nog gör jag det också, bryter ihop, men just nu vill jag kunna fungera och vara närvarande. Min hjärna är bra på att hjälpa till att skydda hjärtat precis så mycket som behövs för att hantera det som behöver hanteras och låta det som kan vänta vänta. Jag gråter också, och jag känner. Men jag vill hålla ihop också, som sagt. 

Förhoppningsvis får pappa följa med hem imorgon så att vi kan sköta om honom hemma hos sig, och att han slipper vara på sjukhuset mer än nödvändigt. Det skulle också betyda att ingen komplikation uppstått, att inte något hänt som tar ännu mer tid från vår tid med honom, tiden han ska få bestämma över själv och fylla med det han vill istället för att fylla den med undersökningar, fasta och slangar. Sjukhuset får vänta, det är inte sjukvårdens tur ännu. Så håll tummarna för att vi får ta med honom hem så han får prova den nya bilen och kanske åka på Ikea istället… Något han själv kanske inte direkt skulle välja men lite får man ställa upp, oavsett😉

//Ew.

Det är dags nu. 

Snart. Snart ska jag börja skriva igen. Jag behöver det nu mer än någonsin i mitt liv. Jag måste bara samla mod. För nör orden kommer då kommer känslorna. Och när känslorna kommer ut kommer tårarna. Jag tror att jag behöver tårarna, och känslorna och orden. Men jag måste våga. Det är tryggt att stänga in sig och svara samma saker till alla som frågar alla frågor och göra det på rutin. Men det bearbetar ingenting och jag tror att jag på riktigt skulle kunna rymma till en melonfarm på Nya Zeland när allt är över om jag inte dealar med det under tiden. 

Så det kommer. Det kommer inte vara vackert, det kommer inte innehålla någon pardon. Den viktigaste, mest inflytelserika personen i mitt liv har fått cancer och kommer inte att överleva den. Min älskade pappa. Vad fan är vackert med det liksom. 

//Ew. 

Förändringens panik. 

Ibland, ofta, är det som att människor bara säger nej av ren vana. För att de är emot. Emot ett parti. Eller en princip. Åtta timmars arbetsdag. Daghem åt alla (det hette faktiskt så då!). Pensioner. Järnväg i norra Sverige. Sex timmars arbetsdag. Stora regioner. Alla förslag är inte dåliga för att de kommer från en viss avsändare. Samhället förändras, vi kan omöjligt ha kvar samma varianter på samhället alltid. Det går bara inte. Att sjukvården eller regionala frågor byter eller förändrar huvudman betyder inte slutet på någonting och om jag ska vara helt krass så har den organisering vi har idag faktiskt inte funkat sådär skitbra på den sist tiden eftersom att sjukvården per person är sjukt mycket dyrare, pga att den är sjukt mycket bättre. Jag har svårt att förstå paniken. Rädslan från borgerligheten förstår jag, de har alltid varit rädda för att flytta ansvar och beslutsfattande från små grupper av mäktiga män till folket eller staten, i de fall där staten inte delegerat ansvaret till just små grupper av mäktiga män med långa meritlistor från näringslivet. Mest för kanske för att borgerligheten sällan varit de som styrt staten. Men alla patriotiska norrbottningar som ropar NEJ till något som faktiskt flyttar makten till folkvalda är lite svårare att förstå. Kanske beror det på att man bestämt sig för att allt mitt parit gör just nu är djävulens påfund. Jag vet inte. Själv välkomnar jag en reform av Sverige då just våra reformer historiskt lett till sjukt bra grejer för sjukt många människor. Och kanske lite för att jag är trött. In i själen trött på allt kampande mot saker jag aldrig trodde jag skulle behöva kämpa mot. Som fascism i min riksdag. Jag räds inte våra förslag därför att de gör det möjligt att slåss mot fascisterna. För om människor har det bra hatar de inte lika mycket. Terror föds i fattigdom och dör i välstånd. Socialdemokraterna sitter på sin kammare och filar på saker som ska göra det bättre. Vi sitter INTE hemma och funderar på hur vi kan se till att förlora makten och försämra för folk, däremot vill vi reformera så att det är bra för flest oavsett vem som har makten. Vi tänker långsiktigt, framtid. Det politiska landskapet kommer förändras oavsett om vi vill det eller inte och vi försöker planera för det, mer makt åt folket och hjälp till de som behöver den. Have a little faith ❤️